Christin Ljungqvist

Kanske. Sist refuserade N&K inom loppet av en månad (närmare bestämt på tjugotre dagar), right in my face (jag antar att vad som sägs är sant; är de inledande sidorna skit läser de inte resten av manuset). Den här gången, med Död mans grepp , har de dröjt i trettiosju dagar! Yes! She scores! (Jag vet att jag klamrar mig fast vid vad som egentligen inte är något och att det säkert lurar en refusering runt hörnet även denna gång, men det är roligt att tänka att mitt lilla manus åtminstone skapar lite större uppmärksamhet än det förra) Idag är jag uppe chocktidigt (rann ur sängen runt kl åtta...) för att i morgon gå upp ännu tidigare. Då ska jag in min första dag på nya brödjobbet. Det ska faktiskt bli roligt. Jag ser fram emot att träffa människor och prata med dem och sådana saker. Sedan ska det bli spännande att lära sig något nytt. Jag gillar utmaningar och att se hur snabbt jag kan lära mig, och hur bra. Vad jag ska göra idag däremot är inte direkt spännande. Tänkte mest si

... denna dag inte ett liv. Ett av förlagen jag skickade manus till i november förra året, och som jag inte hört ett ljud från, svarade nu äntligen och berättade att de håller på att avvecklas och jobbar på att den befintliga utgivningen ska övertas av annat förlag. Med andra ord fick jag ett väldigt ovanligt och rejält nej från dem. Tycker det är sorgligt, ändå, att de ska lägga ner. Det är en utveckling i fel riktning så att säga. Nu har jag läst klart Sarah Waters Främlingen i huset och försöker fortfarande förstå vad sjutton det var som "hände" ute på godset Hundreds Hall . Var det ett spöke? En poltergeist? En sinnessjuk familj? Någon som läst boken och vill spekulera?

Jag: "Idag händer inget roligt." Kristoffer: "Vadå då?" Jag: "Det händer ju inget! Fy fan vad tråkigt! Denna dag inte ett liv." Så är det. Idag är en tråkig dag, idag händer ingenting. Kan inte ett förlag refusera mig, åtminstone? Då känns det som att det rör på sig i alla fall! The Happening! Yes! Jag med Crazy Eyes efter för många dagar, inte ett liv.

Nej, inte alls. Jag skrev lite på morgonen men känner noll motivation. Inte för att jag inte tror på manuset utan ja, ni vet, att jag inte tror att det blir någon författare av mig. Inte den utgivna typen i vilket fall. Om jag inte travar ner till butiken på hörnet och gör eget slag i saken. Men det tror jag inte. Jag är ingen självpublicerare även om jag ibland piper om det. Och jag tänker, ska jag skriva bara för egen skull behöver jag ju inte ha bråttom eller deadlines eller något. Då finns manusen där för mig när jag har lust och just nu har jag ingen lust. Så, i väntan på besked från förlag och brödjobb har jag spelat kort hela dagen. Det har varit jättekul. När jag blundar ser jag en massa klöver...

Äsch. Jag är bara ganska låg idag. Lite sådär lagom. Igår var en ganska händelserik dag. Människor jag inte hört något av på länge bara hörde av sig helt plötsligt och jag fick brödjobbsbesked och jag skrev hyfsat bra innan dess och solen sken. Men idag är jag tillbaka på ruta ett. Det är bara att inse, ruta ett, 1, näst efter noll, 0, och jag som tänkte att inlägg nummer 300 skulle bli någon form av paradnummer. Tadaaa! Häpp! Jag kan väl trösta mig själv med att manuset jag skriver nu om tvillingsystrarna är bra, riktigt bra. Så bra att jag undrar om de inte kommer platta till mitt första manus Död mans grepp . Men det hoppas jag inte. Det är ju så, varje gång jag skickat iväg ett manus till förlagen och tappat kontrollen över det så blir det sämre och sämre. Jag tänker på brister, logiska hopp, scener som behöver stärkas. Jag minns inte massan utan bara det negativa (som vissa gånger inte ens finns där då min hjärna även sorterar bort visst korrarbete) och tänker att det är kört.

... att jag tror på mina manus. Eller så kanske allting känns bättre, rentav möjligt, när solen skiner och himlen är klarblå, så starkt blå att det gör ont i ögonen. Lyssnar på Kent, sådär lagom melankoliskt och vackert, tvättar och funderar på att ta en god, Göteborgsk promenad igen. Hit hann jag. Sedan ringde brödjobbet och tackade nej, däremot med de nu vanliga orden "jag fick en jättebra bild av dig". Anledningen var den att de rekryterade fem av sex tjänster internt och personal som redan finns inom företaget har ju förtur. Däremot ville de behålla mina papper om någon framöver blir sjuk och så vidare, alltid något. Och så ska jag höra mig för med de andra butikerna tyckte den tillkommande chefen, så det gjorde jag precis. Sedan har jag en butikschef som är intresserad av mig men sist vi hördes vid inte hade någon fast tjänst att erbjuda. Honom ska jag ringa. Och så har jag en intervju på måndag, men den är mindre intressant, mer av ett kneg under tiden. Bättre än ing

... kommer solsken. Faktiskt. Inuti. Vi har tagit långa promenader (mest för att vår helggäst Felix är en sucker för promenader, särskilt i Majorna), spelat kort, rostat bröd och skrattat mycket. Jag har fått tillbaka lite energi och hopp inför framtiden och dessutom är det ny vecka = nya möjligheter. Den här veckan får jag svar från jobbet jag sökt. Den här veckan ska jag dessutom köpa ettårspresent till min lilla systerdotter Theya och eftersom hon inte kan läsa än kan jag avslöja att det blir kritor/fingerfärg för hela slanten. Undrar just var man köper de ofarligaste? Och lite ofarligt, bebissäkert papper på det? Hm... BR Leksaker ligger på Kungsgatan, ser jag. Check. Jag har också återfått min skrivkänsla men tänker låta den gotta till sig lite mer. Skrivkänslan är egentligen en lustkänsla, samma lustkänsla som till allting annat och lägger jag den uteslutande på att skriva blir det ingen mat lagad, eller säng bäddad, eller golv dammsuget. Det blir heller inga samtal eller skrat

... osignade band och artister. Men inte osignade författare. Hade inte det varit en idé? Hur man ska gallra bland alla författaraspiranter är en annan femma, men idén tycker jag är fantastisk och i paritet med vad det måste hjälpa musikmänniskor framåt. Att bli författare är minst lika svårt, kanske svårare. Vi förtjänar all den hjälp vi kan få! Now, who's with me? :)

Nu ligger jag på 7e plats i reservationslistan för Amanda Hellbergs Döden på en blek häst . Börjar närma sig. Vet inte hur många veckor jag väntat men trodde det skulle ta mycket mer tid med tanke på platsen jag först hade. Kanske har de tagit in fler exemplar? Man kan ju hoppas. Läste precis ut Delphine de Vigans bok Underjordiska timmar och led verkligen med den kvinnliga karaktären Mathilde. Hon har en outhärdlig jobbsituation och jobbar under en vedervärdig chef. Just mobbing på arbetsplatser är så exceptionellt utstuderad och vuxen att det är skrämmande. Vi är liksom för gamla att hålla på så då och håller vi ändå på blir det grymt, ohyggligt grymt. Jag blir dock lite frustrerad på upplösningen. Kanske är det spoiler-alert att säga såhär, så blunda ni som vill, men de är så nära att träffa varandra hela tiden och i slutet träffas de och ändå glider de isär igen. Jag tror att Delphine vill peka på att livet kommer föra dem samman till slut, då det händer under hela boken, men ja

mitt äh, fan också igår. Som jag brukar när jag fått mitt anfall av fantasycraving (!!!) och insett att jag ju ändå redan tänjer på de där gränserna och naturlagarna som finns i vår värld, i mina manus. Innan jag påbörjade mitt biker-manus funderade jag på ett annat men tänkte äsch, måste våga utmana mig själv, så jag valde att skriva ur en äldre mans perspektiv. Så tråkigt . Kvinnor är roligare och mer komplexa, ja? Åtminstone är det min genusbild, och hoggaren jag skrev om blev på sextio sidor ganska tråkig. Jag vill ju ha in lite mysticism. Så jag skriver om ett par tvillingar som har ett tudelat mediumskap istället. Det är mycket roligare.

Jag tittade precis på How to train your dragon (älskar tecknat/animerat, så härligt att se på ibland!) och kände mig (som vanligt när jag tittar på fantasikvillrande filmer) lite deppad. För filmen tar ut svängarna på ett sätt som romaner planterade i vår värld, i vår tid, aldrig kan göra. I den här världen är jag låst vid givna naturlagar och pågående konflikter. Ska jag skriva om någonting jag inte vet så mycket om måste jag göra research istället för att själv fantisera ihop något. Dessa begränsningar gör mig lite ledsen. Samtidigt vet jag inte om jag har den fantasin kvar som jag hade vid nitton års ålder (jag skrev ett 600 a4-sidor långt manus, helgalet...). Kommer jag ens att kunna skriva fantasy längre? Hm.