Christin Ljungqvist

... var jag, på gamla Kapitel1 -tiden, i kontakt med Christoffer Carlsson . Tyckte han hade något visst med sin text, som senare skulle bli Fallet Vincent Franke , och erbjöd mig att läsa. Och han betalade. Som ett riktigt lektörsuppdrag! Såhär tyckte han om det: "Att få manuset till det som senare blev Fallet Vincent Franke läst av Christin Ljungqvist var avgörande, på många sätt. Hon har en förmåga att se det som ibland ligger mellan raderna i en berättelse, den där centrala nerven som är dess kärna men som inte alltid kommer fram i ett första eller andra utkast. Hon är språkligt och dramaturgiskt skicklig, och har en nästan intuitiv förståelse för hur en viss berättelse behöver byggas upp och framföras för att bli så kraftfull som möjligt. Christin har insett det som många erfarna författare och lektörer verkar ha missat, trots år i branschen: att bra författarskap framförallt handlar om hur något berättas, och inte bara  vad som berättas."   Christoffer Carlsson

Yes. I'm in. Läser på tok för lite, skriver på tok för mycket. Och det blir för lite in, för mycket ut (vilket skapar kreativ inbalans), alltså ska jag aktivt "fylla på" mitt energiförråd detta år. Bland annat genom att läsa. För att få veta mer om utmaningen kan ni kika här . Jag har just läst ut John Greens Pappersstäder, som blir min punkt 17: Läs en bok som handlar om att resa . Baksidestext: Quentin Jacobsen har älskat den iögonenfallande och äventyrslystna Margo på avstånd i hela sitt liv. Ända sedan de som grannbarn lekte tillsammans. Så när hon öppnar fönstret till hans rum och klättrar in i hans liv igen och övertalar honom att följa med på en genialiskt hämndaktion följer han med. Efter deras natt tillsammans kommer Quentin till skolan för att upptäcka att Margo - som alltid varit något av en gåta - nu har förvandlats till ett mysterium. Hon brukar försvinna ibland, men aldrig så här länge. Kan hon vara död? Men snart upptäcket Quentin att Margo lämnat su

... så jag satte mig ner igår, och tecknade lite. Blev såhär:     När jag är klar med Hanna-serien ska jag ha plöjt den svenska faunan. Är min tanke. Typ. Och så ska mina böcker se neeedrans snygga ut i bokhylla, bredvid varandra. Alltså ska ni äga ett ex av varje, mmmkey?

Okej, lite att göra! Förlaget läser Rävsång, det är bok tre i ordningen, och mitt skrivbord ser rörigare ut än på länge. Fast ändå inte så rörigt?     Idag ska jag: bokföra (yey!) fakturera förlaget (Gilla böcker)(alltid lika roligt, och med särskild känsla av framgång) signa hela tre nya avtal och posta tillbaka till Gilla Böcker mailas, lite träffa syster, hennes man och deras tre ljuvliga små, det blir lunch redan vid 11, sedan playdate i Slottsskogen Så gör jag helg av den här veckan. Ska bland annat se Walter Mitty och käka ute med min käresta, och jobba söndag. Vad ska ni göra?

En envis rävherre med känsliga öron, vacker sångröst och mycket stort hjärta. Kommer garanterat smälta era hjärtan.

... i Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón: "Det svåra är inte att tjäna pengar", sa han sorgset, "det svåra är att tjäna dem på något som det är värt att ägna sitt liv åt." Jag har haft den här boken i min hylla ett par år. Började lätt på den, det första jag gjorde när jag köpte den, och gillade inte alls. Så nu, efter att ha pratat med en kund som var helt lyrisk över boken, började jag läsa. Förbi där jag hade slutat, första gången. Förbi, förbi, djupare och längre in i den galet karaktärsrika berättelsen, och ut på andra sidan. Med tårar på kinderna, helt uppfylld; vilken fantastik bok. Och vilken fantastisk berättaförmåga. Att hålla så många trådar igång, samtidigt! Jag är imponerad. Flera rader stack ut och var vackra, men som Carlos skriver i sin bok; "en bok är en spegel och att vi i boken bara ser det vi har inom oss själva", därför bet citatet ovan lite extra i mig. För att jobba som författare, det blir man inte rik av. Jag har insett att

... av Astrid Seeberger , jag läste aldrig klart den! 2010! När jag jobbade jul på Laholms bokhandel och blev så berörd av vad jag läste. Så här kommer ett citat ur boken. Och så blir det jag som ser till att köpa hem den this very minute: Astrid när hon citerar sin Morfar: "Man kan få intrycket av", sade Morfar när vi samtalade, "att det moderna samhället är behändigt. När människorna far illa av vällevnaden, skapar man gym där de får träna. När de känner sig stressade och har svårt att känna sig närvarande i det de gör, ordnar man meditationskurser. Man lappar och lagar. I stället för att titta på det grundläggande och fundera, ordentligt och noggrant: Är det här samhället rimligt med sin rasande fart?" Visst är det vackert?! Så fantastiskt makalöst vackert !

Kolla in ! Hör av er, eller sprid ordet! Tänker boka upp min kalender rejält framöver.

... kan jag sitta helt stilla, en stund, med blicken riktad tom framför mig, och verkligen inse vad jag faktiskt gör, vad jag faktiskt varit med om . Jag är verkligen författare. Alltså, verkligen. Skriver, och får texterna publicerade av ett fantastiskt förlag, och är med på utbudsdagar och biblioteksjippon och skolsamlingar och bokmässor, jobbar med böcker och skrift dagligen. Det är ju galet, egentligen. Att det här verkligen är min verklighet. Sedan är ekonomin inte fet, eller stabil. Men successivt blir den. Och jag är väldigt lycklig. Det tog sisådär en 7, 8 år. Tur att man inte vet allt innan man börjar ...

"Är det historien från början till slut? Vet du redan nu vad som kommer att hända - hur det kommer att gå?" En läsare undrar, tänker att jag svarar i ett inlägg om fler är nyfikna. När jag skriver synops är jag väldigt utförlig. Och oftast sätter jag hela storyn i ett svep, sedan petar jag in delar allt eftersom. Så, mitt synops ser ut såhär: Det finns ingen större teknik med det, mer än att jag försöker dela upp i tänkta kapitel redan när jag skriver genom att göra mellanrum. Mitt synops innehåller oftast namn på karaktärer, redan, och platser, och själva berättelsen hopklämd. Den innehåller inledningsscen, som brukar vara väldigt, väldigt utförlig, då det oftast är den jag ser först, och den innehåller slutet. För jag måste ha något att sträva mot när jag skriver. Men det är inget måste! Man känner själv vad som funkar. Slutet är det svåraste för mig, trots att jag vet vart jag är påväg innan jag börjar skriva. Förlaget (Gilla Böcker) och jag brukar alltid fundera

Så dribblade jag mina funderingar och grubblerier med vänner & systrar, bestämde mig för något, kände ro över det. För att sedan göra precis tvärtom. Åtminstone när det gäller skrivet. För skrivet är ett lustfyllt barn som gärna gör det där andra. Gärna väljer en annan väg. Gärna duckar när man griper efter det, och låter sig fångas först när det är nöjt och belåtet. Här står jag nu, med skrivet i ett fast grepp, och ett synops på 23 sidor. Skrivet är belåtet. Jag är trött. Synopset har ett viktigt tema. Ett tema jag känner oerhört starkt inför, ja, det gör mig rentav rasande. Men innan jag börjar skriva på riktigt ska Rävsång vara klar. Det är ett måste, ett krav. Hör du det, Skrivet?

Inte som i stort däggdjur, utan som i att välja. När man redan trodde man hade valt. Tycker det är jättejobbigt . Två saker jag måste välja: fortsätta skriva bok fyra i följd om Hanna, eller, plocka upp en helt ny idé stanna kvar på dagjobbet på Akademibokhandeln, trots att jag har så väldigt få dagar där, nu, och att det blir allt mindre sannolikt att jag alls får fast, eller, söka något annat litterärt kneg medan tid är Det finns ett tredje val, också. För ungefär sju, åtta år sedan gick jag en YH-utbildning som heter Juristassistent Paralegal. Trivdes sådär i klassen (för första gången någonsin, var bland annat en tjej där som konsekvent tog stolen där jag brukade sitta, avbröt mig när jag sa något, lutade sig långt fram så jag hamnade utanför i konversationer, trots att jag sa till henne, ja, en annan historia), trivdes sådär med en av utbildningsansvariga, och det verkade osäkert om huruvida vi skulle kunna jobba på mäklarfirmor, med det vi läste in, eller om det inte var ti

Jag kommer inom kort starta upp en alldeles egen lektörstjänst. Mer info dyker upp på bloggen! Känns väldigt, väldigt spännande ...

... av tillvaron, just nu: Rävsång hos förlaget för genomläsning, efter första grovredigeringen, får feedback skarven mellan januari/februari tomtar och ljusstakar fortfarande framme i fönstren har väldigt väldigt få timmar i bokaffären just nu, någon som vet ett trivsamt halvtidsjobb inom litteratur? dammråttor under sängen och i hörnen samvete, fingrar på nästa bok (fjärde i ordningen) men känner väldigt låg inspiration Tänker mig resten av dagen såhär:   Och hoppas jag känner mig lite mer på topp imorgon.

I lördags fyllde Pelle (Gabriella) år. Då såg det ut såhär nedanför restaurang Mañana (innan det såg ut såhär , enligt Joakim, vilket jag skrattade åt hela söndagen):   Igår var jag och Kristoffer i Kungsbacka. Träffade min bror, mina föräldrar, och mina systerbarn. Mellan kafé Tullen och systers lägenhet såg det ut såhär: Sedan fick jag se en hel radda bilder i Kristoffers mobil, som tagits förra året, och som jag helt glömt bort. Så, här har vi 15 november, då jag fick hålla i min bästa väns första onge för första gången. Hon heter Line. Och hon är så, så nöjd med tillvaron.   Den 29 november spelades det Jenga i vårt kök. Mamma tyckte det var ganska roligt, samtidigt nervkittlande.   Och hon tog helst inga tips från coachen.   Vilket ju gick ganska så bra.   Den 30 november tog jag och Kristoffer med oss lillebror till Solrosen i Haga. Vi spelade kort. Mycket mysigt. Rekommenderas!   Rävsång är skickad till förlaget, igen. Eft

Blir nog klar idag. Ska låta det värka under helgen, sen skicka in till förlaget. Det är en rolig process, detta, jag gillar! Faktiskt! Nu blir ju boken som den var menad att bli, från början. För förlagets jobb är ju att se kärnhistorien, och förfina den. Medan författaren ibland kan vara för insnöad på en idé för att faktiskt se klart. Så, varje bok är ett teamwork, och det säger allt om böckernas själar; de ska delas av många. Ju fler som delar, desto större blir boken.

Det är alltid, alltid lika underbart fantastiskt glädjande att läsa fina rosningar av böckerna . Nu fick jag massor av energi! Tack. Nu; brödjobb. Alltså på Lilla Akademibokhandeln, Frölunda Torg. Kom och hälsa, om ni har vägarna förbi! Finns signerade böcker till bra priser ...

... för oss alla. Ta en timme och LÄR DIG något om vår jord , så du slipper gå runt med panik. Kunskap är enda lösningen för att förstå.

Jag insåg just en sak, vilket kanske är ganska segt påkommet då jag varit aktiv författare sedan början av 2012, vilket blir två år, men ändå ; jag kan ju det här. Det som kommer ur mig, det är inte bara ord. Mellan varje bokstav, horisontellt, verikalt, finns något mer. Något bakomliggande, finstilt. Något bara jag vet när jag sätter mig ner och börjar. Något som står bakom varje ordval men aldrig skrivs ut öppet. Och någonstans under skrivets gång, utan att jag riktigt förstår det i stunden, får jag med de tunna trådarna av innebörd som tillsammans bildar ännu en dimension. Medan man kan läsa boken som den är, bokstavligen, kan man också läsa den helt och hållet, som den är egentligen. Jag var rädd att jag inte fick till det i Rävsång så som jag fick till det i Kaninhjärta, Fågelbarn. Men jag ser det nu, när jag läser. Att också det här manuset är fullt av spindelväv. Det skimrar mellan orden. Och jag är stolt över mig själv. Och det får man faktiskt vara. I Sverige. Jag och mi

läs massor av böcker." Det här är ett råd många författaraspiranter fått, och givetvis stämmer det in på flera av oss. Läser vi massor, massor av böcker oavsett vilka, oavsett kvalitet, lär vi oss vad man kan göra och inte borde göra. Men att låta det vara ett generellt tips, som i att man MÅSTE läsa massor av böcker om man menar allvar med sina skrivardrömmar, det är ganska slappt, tycker jag. Som ett råd alla tar till i olika sammanhang, utan att fundera vidare över det, eller betänka att vi alla är olika, och att det egentligen inte finns några råd, bara förslag. Men att den skrivande själv måste följa sin egen mage. Vissa av oss lär sig genom att läsa allt. Andra lär sig genom att lyssna till sitt eget språk, sitt eget skapande, och hitta författare som stärker dessa. Somliga lär sig och inspireras av helt andra uttrycksformer än just böcker till sitt skrivande, som musik, teater, film, konst. Och så vidare. Det enda förslaget jag brukar ge, är att gå skrivarkurser. Där

... på ett lite roligt sätt. Som om jag varje gång ställs inför ett massivt berg, bit för bit klättrar, och sen står där, på toppen, queen of the world. Det är så lustigt. Jag ville inte bli egenföretagare när jag var ung. Jag ville inte bo i lägenhet, heller. Så gör jag båda grejerna nu, och tycker att det är "på ett lite roligt sätt". Man får nog det man behöver av livet. Men jag hoppas att min dröm om hus en dag också blir något som livet tycker att jag behöver. Vi var i Stugan nu, över nyår, och på bara två dagar kommer jag ner i varv på ett sätt jag aldrig klarar av här, i stan. Och massor av idéer och skriv poppar upp. Så funkar jag.