Christin Ljungqvist

Jag säger bara ÅH! ÅH!!! Den här BOKEN, vilken BOK! Så himla, himla vacker och sällsam och öm, sorglig och brännhet och viktig. Vilja-Tuulia Huotarinens Ljus ljus ljus fungerar fint på punkt 33. Läs en bok som inte utspelar sig i stadsmiljö. Baksidestext: Mariia bor i en liten by i Finland och längtar efter att något ska hända, att något i hennes liv ska explodera, gnistra och spraka. Så flyttar Mimi till byn. När Mariia ser på Mimi ser hon bara ljus ljus ljus, men bortom ljuset finns något annat: en sorg så stor att ingenting rår på den. Ljus ljus ljus är ett språkligt fyrverkeri och en glödande kärlekshistoria om att vilja dela allt men inte kunna, och om att vara den som blir lämnad ensam kvar. Med olyckan i Tjernobyl som fond skildrar Huotarinen (f. 1977) passion och sorg hos två unga flickor på 80-talets finska landsbygd. 2011 tilldelades boken Finlandia Junior, den finska motsvarigheten till Sveriges Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Absolut ett språkligt fyrverkeri

... av Donna Tartt, som passar in på punkt 31. Läs en bok med ett djur i titeln, har jag kämpat med i flera månader. Hennes första bok, Den hemliga historien, är ju som ni säkert förstått en av mina absolut finaste läsningar. Steglitsan är inte alls. Rentav bland det sämsta jag läst. Jag förstår inte! All. Jäkla. Text. Om. Ingenting! Alltså, själva kärnhistorien? Den behöver inte 700 sidor! Brer man ut en historia på så många sidor bara för floskla fram fantastiska beskrivninar, då tappar man nerven, och läsarens intresse! Jag förstår inte ... så jag erkänner, jag skummade sista tredjedelen av boken, bara för att få veta hur den slutar. Nu ska jag förpassa eländet till bokbörsen.se. Tjohej!   Kaosutmaningen är ursprungligen en tysk utmaning, som via How Hollow Heart and Full kom till Sverige för snart ett år sedan. Ett gäng bokbloggare skapade tillsammans en ny utmaning för år 2014, och döpte den till Kaosutmaning 2.0. Utmaningen går ut på att läsa 20 av 40 böcker enligt en förb

... fortfarande ? Jajamen. Jag står kvar här, trots att jag trodde jag hade valt. Men inte hade valt. Och det känns frustrerande. Jag är mycket väl medveten om att jag inte kommer någonvart förrän jag bestämt mig, att jag kommer stå här tills jag tänkt/känt färdigt. Om jobb, skriv, framtid. Inte vad nästa steg ska bli, utan åt vilket håll . När ett antal månader passerat och den här ambivalensen fortfarande finns i mig, då är det dags. Att åka till ett gult hus i Fjärås. Och fråga dem som faktiskt kan ge en fingervisning. Sedan vet jag att valet är mitt och att jag styr. Jag behöver bara veta vilket håll som leder till bästa livet, liksom. Dessutom var det längesedan, nu . Ja, hörni! Ha en fantastisk helg, så hörs vi av nästa vecka. Jag fikade solo på kafé Jacob i Haga för någon vecka sedan, skulle på möte med min skrivmentor på Folkuniversitetet, Sofie Jansson .

Skrivkursen Skriv roman och novell på Skrivarakademin vid Folkuniversitetet i Göteborg brukar hållas av Jesper Lind. Dock har han fått förhinder. Så jag kommer hoppa in nu, under vårens kurstillfällen! Och jag är jäkligt laddad! Det ska bli fantastiskt roligt, spännande, givande, lärande. Även för mig. För den som är intresserad finns det ett fåtal platser kvar, man anmäler sig här .

Lisa Bjärbos underbara uppmaning, häng på vetja! Skriv ett blogginlägg för varje punkt, eller, skriv ett inlägg med alla punkterna. Du gör som du vill. Jag tänker ta punkterna en och en, start måndag nästa vecka. Feminism, toleraaaans, det är mycket som händer nu det här året och jag tänker ta mig fan inte vara tyst. Använda varje tillfälle till att inspirera och upplysa och tycka. Som ett slags privilegium, eller ett krav, på varje känd eller småkänd eller mikroskopiskt kända människa, att använda sitt pyttelilla kändisskap på ett ansvarstagande sätt. 1. Det här är feminism för mig: 2. Det här är feminism inte för mig: 3. Jag började kalla mig feminist när jag var: 4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den: 5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är: 6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är: 7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder: 8. Den viktigaste feministiska frågan

Går att läsa om här . Och likt Magnus Betnér tänker jag avsluta genom att sprida Soran Ismails text i sin helhet. För han är en oerhört viktig röst för vårt land, och måste få höras. Jag har alltid strävat efter saklighet. Strävat efter att skilja på åsikt och person. Man kan hålla isär de båda, man kan skilja på att kritisera och att avhumanisera. Jag kan hata åsikterna, men jag hatar inte människorna. Det vidhåller jag i alla lägen. Jag kan äta lunch med Sverigedemokrater och samtidigt förklara hur mycket jag avskyr deras politiska åsikter och deras retorik. Vissa har hävdat att jag skulle föra en kampanj mot SD. Det är inte sant. Jag är emot åsikterna, inte människorna. Det är främst rasismen som är min motståndare. Men kritiken mot SD blir en naturlig förlängning då det är min fasta övertygelse att partiet går i bräschen för denna rasism, ger den en plattform, verifierar den, sprider den och anspelar på den. Det är, utifrån mitt sätt att se det, detta som förstör vårt land

... att vi alla använder denna fina bakgrundsbild på våra datorer, som en daglig påminnelse om vilken oerhört fin bok som släpps i september. Alltså, ibland är det bara så behagligt att vara stolt snudd på mallig. Som ett slags omväxling!      

... kolla in !

Min förläggare på Gilla Böcker, Ada Wester, tillbringar våren i New York. Vad hon gör där? Det går att läsa om på hennes alldeles färska blogg hos Vi Läser ! Alltså, jag vill också! Eller någonstans utomlands, omgiven av vackra platser och kultur. Känner att jag behöver det. Känner att jag behöver nytt.

... såhär på onsdagsmorgonen, läs och njut !

... vit inuti, som en banan. Det har Patrik Lundberg fått höra om sig själv, bland annat. Jag har precis läst ut hans debutbok med just titeln Gul utanpå, och tycker att historien är fascinerande ur flera aspekter. Baksidestext: Jong Dae föddes i Korea 1983. När han var nio månader adopterades han till Sverige. Där fick han namnet Patrik Lundberg. Patrik växte upp i en vanlig dysfunktionell familj i Sölvesborg. Under uppväxten gjorde han allt för att höra till. Han blev clownen. Den som alla skrattade åt och den som inte tvekade inför att skämta om sin bakgrund och sitt annorlunda utseende. När Patrik under högskoletiden fick möjlighet att resa till Korea och studera ställdes allt på ända. I Korea tvingades han konfrontera de fördomar som andra har haft om honom. Och där blev han plötsligt the awesome guy, västerlänningen som alla tjejer ville ha. Han upptäckte också att han plötsligt kunde slå andra killar på käften eftersom han var av (koreansk) medellängd. Gul utanpå är en berätt

... i andra övergripande vändan. Kände att det var svårt att spåna efter bra ställen att justera, så att det ska bli på ett visst sätt, i datorn, därför printade jag ut i hela manuset. Och när jag läser känner jag mig helnöjd. Frågan är då om det är bra eller dåligt? Alltså, när författaren är nöjd, är boken då bra? Eller är det så att boken är bra när författaren nästan tvivlar ihjäl sig? Återstår att se. Vore ju härligt att få må bra OCH göra bra ifrån sig, samtidigt, istället för konstnärskapets kval ...