Christin Ljungqvist

Jag har bestämt mig för att låta bloggen vara vilande ett tag. Den har fallit in under FB-syndromet (facebook), ni vet? Den där stressande känslan av att hela tiden skriva någonting intressant för sina läsare. Och just nu har jag inget intressant att säga. Det finns för många bloggar av den här sorten, enligt min mening, och anledningen till varför jag har bloggen har liksom smulats sönder de senaste månaderna. Förändrats, på samma sätt som anledningen till att jag skriver böcker. Från allra första början skrev jag för min egen skull, när jag var tretton år och ville bygga upp en hel värld för mig själv att försvinna i. Sedan började jag skriva för att bli utgiven. Lustigt nog har viljan att bli läst sällan varit en motivation, snarare att få skriva på heltid, alltså att få lön för orden. Men det hänger ju ihop. Så ett tag skrev jag för att synas. Det var mest i tonåren, och då var jag väldigt käftig på min dåvarande blogg. Jag skrev för att bli bekräftad, och jag bloggade för att bli

3 down, 5 to go. Och jag misstänker att det är en form av försvarsmekanism, men jag har hittat EN NY vinkel på Rostfågel som jag skulle vilja prova. Är det bra? Ska man "go with the flow" eller kväva sådana här mekanismer? Och vad gör jag om ett förlag visar intresse? Säger jo men så atteeee... jag har en ANNAN version här , eller kasta vinkeln åt fanders? Vi har just haft besök här i stugan. Just precis detta dygn har elen dessutom kommit och gott. Jag och Kristoffer fick maka på oss och sova i lillstugan. Vi hade väl cirka femton grader. Jag sov med tre täcken och enligt Kristoffer låg jag med armarna korsade över bröstet hela natten. Så jobb på det. Jajamen. Jag längtar efter skrivdagar nu, och varma brasor, varma bad, ångbastus och FRAMGÅNG. Men innan dess ska det firas jul med familjen, promeneras med Lotten och hennes nya lilla vovve Dexter, och mysas med Kristoffer på juldagen. Och vi MÅSTE åka pulka. Jag vet att jag kommer ångra mig rejält om jag inte tar tillv

Jag tror att de flesta av oss har tankar som går "om bara X hade varit lite mer X hade vi haft en perfekt relation" eller "om bara jobbet på X hade varit X hade det varit ett perfekt jobb för mig", och så vidare. Om bara något hade varit på ett annorlunda sätt hade det varit perfekt. Men vill vi ha perfekt? Jag har som bekant spelat Sims ett bra tag nu, närmast knarkat det. Och jag har kommit till en massa insikter. Exempelvis har jag kommit förbi vissa spärrar i mitt framtidsdrömmande, både vad gäller familjeliv och karriär. När man är en sim är allting möjligt, och löjligt enkelt, så visst. Simmen som är skrämmande lik mig har mitt drömhus, en man, en son och en författarkarriär och kulorna rullar in. Men sen då? Jag har lärt mig att det perfekta livet är väldigt tråkigt. Jag har lärt mig att det är alla de där "om" som gör att vi känner oss stimulerade. Inga relationer är perfekta och TACK GODE GUD för det. Inga jobb är perfekta och tack gode Gud...

Jag letar efter ett gäng bevandrade skribenter som kanske gått en skrivkurs eller två och vet vad det innebär att ge både ris och ros, som kan hjälpa mig att bena i mitt manus och som jag i gengäld hjälper bena i deras manus. Vi kan vara hur många som helst, minst två givetvis. Känner att jag varit för ensam i mitt skrivande det senaste, man blir ju lätt det, men jag behöver lite pepp och konstruktiv kritik. Vår kontakt sker per mail, och vi kan starta en blogg eller liknande att ha som forum om det finns intresse. Annars brukar det räcka med mailen. Exempelvis kan vi skicka tio sidor i veckan till varandra, varje måndag, och i slutet av veckan, fredag, lämnar vi respons. Om du känner dig manad så tveka inte att slänga iväg ett mail! christinljungqvist @ hotmail . com

N&K refuserade idag. Hej Christin, Tack för att du skickat in ditt manus Rostfågel till Natur & Kultur. Som du säkert vet är konkurrensen hård på bokmarknaden och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik. Vi önskar dig lycka till på andra förlag! Med vänliga hälsningar, den skönlitterära redaktionen Mitt mod har sjunkit, och det är ju jävligt smidigt. Jag har ju sex stycken refuseringar till att se fram emot. Fortsätter det i denna stadiga takt kommer jag inte längre än en och en halv sida in i manus två innan mina författarförsök är över.

Musiken är så suggestiv, drömfrekvenserna så realistiska. Man känner verkligen igen den där känslan av att simma i sirap, att kämpa och inte komma någonvart. Och dessutom är den visuellt ljuvlig. Bra skådespel. Äh, what the heck; en av årets bästa filmer helt enkelt. Idag står lunch med svärfar på schemat. Vi ska också hälsa på svärmor på hennes jobb, och mormor på hennes hem. I morgon jobbar jag i bokhandeln igen. Och jag har fortfarande inte the perfect openingline till mitt andra manus, snarare, den perfekta öppningsscenen. Så snart jag kan se Barbro kan jag köra in medias res och då kommer resten av boken. Det är lite roligt, ändå. Jag har skisser på fyra manus till nu, i samma serie. Hör ni det, alla förlag? Här har ni inte bara en one hit wonder, här har ni ett författarskap som knoppas! Massor av knoppar!

Skrev mitt sista inlägg på Debutantbloggen idag också, ett kort ett, mest som ett avtack.

På min födelsedag blev jag tydligen refuserad av Kabusa Böcker, förlaget här i Göteborg. Vi kom precis hem och jag fann det tjocka kuvertet på hallmattan. Attans bananer. 1 refus, 7 kvar. Grattis, God jul, och allt det där...

... med att jobba på en liten, lokal bokhandel, fristående från de stora kedjorna, är känslan av böckernas värde. Engagemanget. Bokkvällarna och kunderna som kommer in. Och alla böcker som förlagen delar ut gratis, just för att personalen ska få sig lite smakprov. Jag har redan lånat hem tre. En av dem är Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger, en annan är Anna Gavaldas minibok En dag till skänks . Det är så ROLIGT att frossa i BÖCKER!

... har börjat blogga igen, och det har jag MISSAT. FAN också. Så här kommer lite att ta igen ! Hon hamnar i min bloggroll också, helt klart.

... väljer orden på ett sätt som jag inte kan , förvaltar kunskap som jag inte har, berör på ett sätt som jag förmodligen inte berör med mina texter. Punkt för punkt ger hon mig rysningar, insikter och klartankar, och hennes morfar verkar ha varit en underbar person. Låt mig få citera Astrid när hon citerar Morfar: "Man kan få intrycket av", sade Morfar när vi samtalade, "att det moderna samhället är behändigt. När människorna far illa av vällevnaden, skapar man gym där de får träna. När de känner sig stressade och har svårt att känna sig närvarande i det de gör, ordnar man meditationskurser. Man lappar och lagar. I stället för att titta på det grundläggande och fundera, ordentligt och noggrant: Är det här samhället rimligt med sin rasande fart?" Är det? För på toppen av allt skitsnack tror jag att det är varandra vi behöver. I dagsläget kretsar allting kring jaget, som att varje människa är en ö och så vidare, att man själv ska klara sig framåt, själv ska lära

Igår natt (när jag egentligen skulle sova) kom jag på en bokidé i genren fantasy, som tar upp nuvarande problem ur vår värld men förvrider, och förvärrar, och lägger fram möjliga konsekvenser. Jag tåtade ihop en grov skiss och insåg att det kommer krävas jobb! Massor av jobb. Och som sagt är jag inte särskilt sugen på att skriva. Men idén är bra. Särskilt berättargreppet. Så jag är sugen på att skriva just den här storyn och samtidigt inte alls sugen. Ja. Ett sablars I-landsproblem. Jag är kluven. Men saken är den att vad som är roligt att skriva behöver nödvändigtvis inte vara lika roligt att läsa. Jag skulle för exempel aldrig läsa den här boken, det får någon annan att göra. Och det är inte bra. Jag skulle däremot läsa Rostfågel mer än gärna då jag fascineras av familjedraman och relationer och intriger och psykiska defekter. Nu är det svårt att läsa den då den fortfarande ligger så nära, jag kan den för väl. Blir den inte antagen och ligger och skräpar i min dator, och jag läser

Det där lugnet jag aldrig trodde jag skulle känna har faktiskt infunnit sig. Trots manusväntan. Trots juljobb och julklappshandel och snökaos på vägarna. Jag lullar runt i en bubbla, tänker knappt på manuset som i detta nu förmodligen stöts och blöts av olika manusmänniskor och som förmodligen snart returneras till mig med ett nej tack. Jag har ingen lust till att skriva. Ingen alls. Osäker på om det är så bra. Det här kanske verkligen är mitt sista försök? Det här kanske är början på slutet för mig som författaraspirant? Vad händer om jag får nej av alla förlag, blir det nej också inuti mig? Kommer jag att sluta då, och vara nöjd? Just precis nu känns det så. Just precis nu vill jag inte sätta mig och skriva. Jag vill inte justera Rostfågel . Åtminstone inte på egen hand. Jag vill jag bara hitta ett jobb jag kan trivas på och stanna där. Jag vill ha råd med saker och ting. Jag vill träffa människor. Det finns fler drömmar än författarkarriären i mitt hjärta och jag börjar inse det