Christin Ljungqvist

... var att jag kunde gå rakt in. Eftersom jag höll i ett seminarium i år. Bara flashade lite med min fina namnbricka, så nickade vakterna och sa "välkommen". Kände mig oerhört VIP. Nästan så att det är svårt att skiljas från bricka, nu. Men kraften den besatt har ju mattats. Kvar finns bara lite glöd. Imorgon tror jag den har slocknat, helt, för att förpassas till ett arkiv i min hylla. Vad gör alla luttrade författare med såna saker? Kastar? Känns så fel, på nåt sätt.

... vs. det nödvändiga i att prata länge när man har chansen. Jag menar, som författare, i olika sammanhang. Eller de flesta sammanhang. Något jag insåg när jag satt med de äldre författarna i fredags . Jag svarade på frågorna på ett sätt jag tyckte var bra. De äldre svarade med direkta referenser till sina böcker. Somliga rentav snöade in på något som inte hade med frågan att göra, bara för att de hade chansen. Att berätta om en bifigur. Som hade underliga saker för sig. Så jag undrar; ger det lyssnarna vad de vill ha? Är det vad de förväntar sig? Jag kan absolut bli lite mer inriktad på att referera till mina böcker, nämna deras namn när det passar, dra paralleller. Det faller möjligen i god jord hos lyssnarna att få veta lite mer. Samtidigt som jag aldrig tänker ta chansen på det där andra sättet. För det tycker jag blir så uppenbart. Att man försöker sälja. Och det är liksom motsatsen till litterärt. När man, på bekostnad av ett intressant samtal, drar iväg åt ett annat håll. Åt

Den här dagen var kortast, för min del. Redan i taxin på väg ut till Kåken sa jag till Ada att jag skulle ta ett bad det första jag gjorde när jag kom hem. Och det gjorde jag. Men innan dess gick jag och Denise och fikade. Det var skönt. Att sitta ner, äta paj och bara prata normalt. Utan nån prestige. Lördagen is hell på mässgolvet. Massor med människor, vilket föranleder pingvinmarsch och hög, hög ljudnivå. Klapperpuls. Ögonsvid. Lite dåligt humör. Giganternas kamp is all in. Gardell gastar i en monter, Ranelid i en annan, som ett muller ovanpå sorlet. En ljudmatta mastig och tung. Ett verbalt slagsmål om besökarnas uppmärksamhet, och befintlig luft. Jag pep in i montern vid 13-tiden. Träffade på några vänner från förr, signerade böcker. Sen tog jag, Ada Wester och Jenny Jägerfeld en taxi från mässan till kulturhuset Kåken, Kålltorpsgatan 2. Och som namnet misstänkliggör; det är det gamla fängelset. Det kom en rar publik, och stället var så mysigt och lugnt i kontrast till bokmässa

... ser jag ut såhär.   Jag behöver ny kamera. Och ett stativ. Men nu vet ni på ett ungefär. Jag hoppas vi ses!

13:00-13:30 Signering i Gilla Böckers monter (04:59). Jag finns på plats under en halvtimme för er som vill köpa Kaninhjärta och Fågelbarn och få dem signerade. Signerar givetvis också om ni redan köpt böckerna vid annat tillfälle. 15:00-16:00 Ungdomsträff på Kulturhuset Kåken Jenny Jägerfeld och Christin Ljungqvist, moderator Ada Wester. Söndagen blir en hemmadag för mig, så vet ni. Idag blir min sista dag på årets bokmässa!

Efter så extremt sociala dagar som bokmässan blir jag väldigt sugen på att skriva. Eller bara leva lite normalt, igen. Som att gå hemma i raggsockar, noppig kofta och tajts. Dricka te. Lyssna på Håkan Hellström. Byta skrivplats allt eftersom solen flyttar sig. Alla människor jag träffar under bokmässan blir till små energiprickar i magen, som bara måste ut, till slut. Jag brusar över av skaparlust, av skriv. Under fredagen ökade trycket. Mässgolvet blev trängre, ljudnivån höjdes. Jag hade med mig Kristoffer, det var skönt med stöd, och att någon hjälpte mig ta bilder! 13:00 mötte jag en journalist och en fotograf från Sydsvenskan vid Gilla Böckers monter. Vi tog oss upp till andra våningen och knäppte, vad jag tror blev, riktigt schyssta bilder. Bland annat mot en skärmvägg vi hittade där. Och ett par gröna draperier. Sen satte vi oss vid ett bord utanför Speakers Lounge (vi hade kunnat gå in i SL, men där var verkligen fullt!) och pratade. En riktigt trevlig stund. Hann trycka i m

  Lite mer vågade skor, eftersom dagen blir LITE kortare. Men inte särskilt. Lär ju ångra mig men jag älskar dem. Vippkjol, blommig blus, fjäril. Så vet ni vad ni ska spana efter. Tjohej!

Jag kände ett stort tvek inför min puffkjol. Tänkte att den skulle bli för mycket, liksom. Alla andra går ju i princip klädda i svart. Och sånt som sitter åt lite om kroppen. Svart och rakt = litterärt? Sen tänkte jag "fuck this shit!" och tog den ändå. Har ju beställt den från Etsy , gjort mig massa besvär. Så. När jag kom dit tänkte jag inte så mycket på det. Men det första som hände var att jag fick komplimanger. Från de som känner mig, alltså förlaget och fellow writers, men också från människor som bara såg mig, på mässgolvet. Som gav mig blickar och ibland inte kunde låta bli att säga att jag var fin. Det är SÅ man ska göra! Klä sig i något puffigt! Så att människor blir "glada av att se" en, och säger saker som "du ser ut som en älva". Då får man massor av energi och känner sig fantastisk! Sen ska så klart det här inlägget INTE handla om min kjol något mer.  14:30 värmde jag upp tillsammans med Tova Larsson , en grym tjej. Riktigt grym. För

15:00-16:00: Deckarakademin korsförhör Barn- och ungdomsdeckare På förhörsscenen: Ritta Jacobson, Elsie Petrén, Christin Ljungqvist, Anna Jansson och Kristina Ohlsson. Förhörsledare: Lilian och Karl G Fredriksson. OBS! Deckarakademins pris, Spårhunden, för bästa barn- och ungdomsbeckare, delas ut 15:55 till nån av oss på scen. Och ingen vet än vem som är nominerad. Spännande!

Lågskor, puffkjol, linne, kavaj. Utsläppt hår. Ni hittar mig nog. Vi ses i vimlet! Och bara för att det är så oerhört väldigt viktigt för mig: 26 personer föranmälda. Jag tror vi spräcker 30. Det blir sååå många fler personer än 10, det. Fantastiskt!!! Jag tror ingen riktigt förstår hur jäkla glad det här gör mig!!!!!!!

14:30-15:00 Intervju Biblioteks- och Berättarscenen, E-hallen Tova Larsson , ung bokbloggare, intervjuar författaren Christin Ljungqvist , aktuell med Fågelbarn. Arr: Barnens bibliotek i samarbete med Gilla böcker och Kultur i Väst 16:30-16:50 Seminarium Lokal: F5 Jag och min förläggare, Anna Danielsson Levin, pratar om Kaninhjärta, Fågelbarn , mitt skrivande, och ett och annat spöke. 17:30-18.30 Mingel i Gilla Böckers monter Kom dit och ta ett glas med mig, Jenny Jägerfelt, Lina Arvidsson, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, och många fler! Brukar finnas jordnötter! Salta pinnar! Fina tygpåsar! Om man köper nåt!

Det finns massor som händer i samband med den, som faktiskt är gratis. Till exempel mitt och Jenny Jägerfelds samtal på kulturhuset Kåken, kolla här bara . Kl. 15-16 på lördag! Ett tips till er som väntar på lönen, eller kanske är yngre? Det här klassas faktiskt som en ungdomsträff, så kom, vet ja!

... i boklådan idag, med start från klockan 13. Annars hade jag bokstavligen klättrat på väggarna. I vart fall gjort ett ärligt försök. Det här med adrenalin. Spänningar inför något stort. Det är jobbigt. Till exempel, nu på morgonen, har jag hunnit prova alla outfits till bokmässan. Och tagit kort på dem.

... bloggar om Monica Z - the movie . Jag, som tänkt gå och se filmen efter att ha hört så mycket gott om den, blir riktigt avslagen. För jag förväntar mig att en film om en verklig person (titeln är ju för sjutton hennes NAMN) ska vara korrekt. Har man trasslat ihop sanningen så som Johanna menar är det ju förbannat trist. Hela upplevelsen känns fattig. Och jag förstår inte riktigt anledningen. Även om man kan dikta upp och förvränga för att göra "en bättre film" av en verklighet, så blir filmen ändå sämre efteråt, när man sitter där i biosalongen, och undrar exakt vad som hände och inte i Monicas Zetterlunds liv. Bättre att hålla sig så nära sanningen som möjligt i ett sådant fall, tror jag. Även om det dramaturgiskt kanske blir lite mildare, blir helhetsupplevelsen betydligt starkare för den som tittar.

Superhappy. Super. Jag menar, jag tänkte max 10. Inte möjligtvis en hel skolklass. För jag MENAR, en skuggsiffra finns ju som inte syns på bokmässans sida. Eftersom alla besökare knappast har inlogg, där. Alltså kan det klättra upp mot 20, 23. 30. Till Jonas Gardell har 25 föranmält sig. Så nördig är jag. Så. 19 personer. Plus några till. Möjligtvis en hel skolklass, bara för min skull. Superhappy. Uppdatering: 20 personer!!!!!!!!

... har jag pratat med Linda Odén.  Går att läsa här!

... men det kan det givetvis . Jag har i vart fall sagt precis vad jag menar. Det är inte det lättaste. Att skala fram kärnan i en åsikt, och beskriva den.

... kom ett par tonårstjejer och en mamma in i butiken. Den ena höll upp Kaninhjärta för sin kompis och började beskriva handlingen, helt lyriskt. Sen prackade hon på kompisen boken med orden "du måste läsa". Dessvärre (förlåt!) hade jag en låg dag. Jobbat flera i rad, tappat bort min namnskylt (fick heta Lisa istället), så jag passade på att inte ge mig till känna. När mamman till kompisen kom fram och betalade, fegade jag ur, helt enkelt. Bara tog betalt, som vem som helst. Signerade alltså inte. Och ångrade mig direkt efteråt. Så läser ni detta, tjejer; kom tillbaka. Jag signerar gärna! Jag lovar! Och tack! Såhär ser jag ut. I fall att jag försöker smita, igen.

Det känns fantastiskt roligt att du, Sam Sundberg, tog dig tiden att skriva ett svar! Jag tackar. När jag läser vad du skrev förstår jag dock att jag behöver göra ett förtydligande. För att referera till något, så som du gör med ungdomsböcker, bör man ha läst ett antal av dem. Hade man läst ett antal av dem hade man inte refererat till ungdomsböcker som böcker med "för mycket av ... tja, alltihop". Man hade heller inte påstått att de är "proppfulla av underfundiga liknelser". Man hade vetat att de som läser dessa böcker absolut kan vara utvecklade, komplicerade, förfinade. Rentav världserfarna. Beroende på uppväxt och person, givetvis. Min poäng är alltså; en vuxenbok som på något sätt har för mycket av något, för lite av något annat, brister i psykologisk bild, språk, handling, inte per automatik ska klassas som ungdomsbok. Det är en inkorrekt referering. Och en orättvis generalisering. Som jag däremot förstår, vill du med din recension av Fredrik Backmans

Jag missade, men den tog tydligen plats redan igår . Jag hoppas han hittade fram. Och jag vet att han mår mycket, mycket bättre nu, där han är. Så föll ett långsamt regn genom trädgården. Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.   Kristian Gidlund

via en bloggkollega får jag läsa i Sam Sundbergs recension av Fredrik Backmans bok ”Mormor hälsar och säger förlåt” följande rader: Den är inte stämplad ”ungdomsroman”, men det är en utmärkt sådan. För den sofistikerade läsaren blir det ibland lite för mycket av... tja, alltihop. Vilket jag tycker är en oerhört plump formulering. Med tanke på att ungdomsromaner, för att inte tala om ung vuxen-romaner, kan vara mycket sofistikerade. Givetvis kan kvaliteten variera bland unga böcker som bland vuxna böcker. Och jag är inte en sådan människa som i första hand blir förbannad. Men innan det här blir lika stort som Jens Liljestrands formuleringar kring Sara Kadefors bok ”Kast med liten kniv” ( Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur ), föreslår jag att ni på något sätt gottgör oss ungdomsboksförfattare. Förslagsvis genom att ta tillbaka formuleringen, eller göra om, göra rätt. För att ytterligare

Så tänkte jag, när jag stod med Kristoffer vid Grönsakstorget efter min bästa väns bröllop förra helgen, och fick se ett råskinn. Som stod och läste. Nåt som måste varit en biblioteksbok, av det tallade skicket att döma, också ganska många sidor. Han hade rakad skalle, bred nacke, tjock silverkedja. Muskler. Och en bok i handen. Därmed kändes han helt ofarlig. Utstrålade rentav lite lugn, och tillförsikt. När vi klev ombord på spårvagnen såg jag nästa läsande man. Han såg i och för sig städad ut. Och människor läser säkert en hel del, men märk väl att detta var sent en lördagskväll. Då tycker jag hela grejen var anmärkningsvärd. Läsandet får gärna öka. Jag tror det kan bli människans räddning. Själsligt, först och främst, sen faktiskt.

Idag, och imorgon, är skrivardagar. Känns som en ynnest att få dem! Lägga upp dagarna som jag vill, skriva, dricka te, såsa runt, lyssna på musik, prova kläder inför mässan. Faktiskt komma nånvart. Och idag, dessutom, nådde jag fram till en viktig knytpunkt mellan bok två och tre. En jag tänkt på om och om igen. Sett fram emot. Fasat inför. Nu är den gjord. Och jag tror det blev bra. Men vem vet? Bara ni. Läsning är ju en sån viktig del av livet. Tycker ni inte?

... kommer hållas i sal F5. Man går längsmed högra ytterväggen från huvudentrén, och tar rulltrapporna man stöter på där, i stora B-hallen. Information om priser hittar ni här. Information om min bokmässa hittar ni här. Jag hoppas vi ses!

En läsare frågade; h ar du någonsin funderat på att låta Kaninhjärta bli filmatiserad? Läste i en artikel för någon månad sedan att filmbolagen börjar allt mer satsa på filmatiseringar av böcker. Och det nämndes att de vill satsa mer filmatiseringar av ungdomsböcker. "Jag saknar dig" har redan filmatiserats och "Cirkeln" ska filmatiseras. Har du någon gång tänkt på att skicka iväg ett mejl till ett filmbolag och fråga om de skulle vara intresserade av att göra en film av Kaninhjärta? :) När jag skriver tänker jag mig böckerna som filmer. Därav inspirationen från musik och annan populärkultur (böcker, filmer). Kaninhjärta är exempelvis inspirerad av inte bara Kent, utan The Virgin Suicides av Sophia Coppola. Stämningen, färgerna, den vackra men sorliga historien. Kolla bara:     Jag mailade mitt förlag, Gilla Böcker , för att få lite mer information, både om hur det går till rent generellt och hur läget ser ut för just Kaninhjärta. Såhär skrev Anna Danie

... på Jessika Gedin, igen. Som jag ju börjat gilla. Särskilt hur hon styr varje program på samma sätt, och talar lugnt, metodiskt. I söndagens avsnitt av Babel avbröt hon Martin Schibbye. Det är klart att sånt händer. Men det hände lite för ofta. Precis som hon avbröt Jonas Gardell i ett tidigare avsnitt. Som om människor som öppnar sig för mycket, nästan faller fritt, inte kan tas emot av henne. Som om hon inte vet hur man gör det där. Istället kommer en ny fråga. Eller nåt annat slags avbrott. Och det knyter sig i magen på mig. I slutet, när Martin Schibbye presenterar sitt lästips, knipsar hon av honom som en sax. Med nåt skämt om nästa husvagnssemester. Han mumlar att boken berättas av döden. Sen blir han tyst. Där tycker jag hon falerar. Hennes akilleshäl är vidöppnade, nästan fritt fallande människor med lite för mycket att berätta.  

... till bokmässan. Alltså två veckor, drygt. Det är så det suger till i magen av nervositet. Jag lägger inte upp allt i bloggens dagbok, vissa saker hamnar direkt under flikarna KALENDER eller MEDVERKAN . Idag, exempelvis, ligger en intervju med mig uppe på Lerums Bibliotek , och  Fågelbarn blir recenserad hos Litteraturkvalster & Småtankar . Sedan funderar Fanny Gunnarsson på ovan nämnda blogg; Jag kan inte heller sluta fundera på vad nästa bok kommer att handla om och om vem. Kommer hon att fortsätta på inslagen linje med familjetragedier, magisk realism och psykologiska spel? Svar: ja. För den som varit uppmärksam finns det ledtrådar här på bloggen, rentav.

... för mig, som min farfar kläckte ur sig på familjekalaset i juni; sipp vilket han tycker att Viveca Lärn är, av någon anledning, och betyder tillgjort fin eller sedesam. Böjning (i positiv) sipp en ~ + subst. sippt ett ~ + subst. sippa den/det/de ~ + subst Jag har dock ingen åsikt om Viveca Lärn. Hon är säkert trevlig.

Det kom in en gammal dam på boklådan förra veckan, när jag stod och packade upp böcker. Hon stödde sig mot en rullator, hade hörsnäckor i öronen och var på ett glatt humör. Vi pratade lite boknyheter (bland annat Jan Guillous senaste Mellan rött och svart), sen började hon berätta om sitt ordförråd. Att hon råkat tappa bort det för inte så längesen, efter en stroke. Blandat ihop orden, sagt kaffekopp när hon menat brödrost, eller inte sagt nåt alls. Det hade varit en svår tid för henne. Hon hade inte ens kunnat läsa, eftersom hon glömt bort sig när hon kommit halvvägs på en sida, och fått börja om. Istället hade hon läst gamla böcker. Såna hon favoriserade, och redan hade läst många gånger. Genom sitt minne, på nogsamt upptrampade stigar, hittade hon tillbaka. Till orden. De fanns där, djupt inom henne, och bland sidorna hon kunde så väl. Hon hade berättat det för sin läkare, också, som tyckt det var mycket intressant, och nog skulle råda fler strokepatienter att göra så. Nu berä

... kom in på Akademibokhandeln, Frölunda Torg, i slutet av juni. De hade bara hunnit bli runt tretton, fjorton år. Men där var de. Lite senare dök de upp i olika åldrar. En dag var de nog inte mer än fem, sex år gamla, med blont, lockigt hår och yvigt humör. Sedan, en dag, kom de in som pinnsmala tioåringar. Höll sig tätt ihop, och blängde på sin omvärld. Jäääkligt skumt är det, att denna sommar varit en tvillingsommar. Särskilt för en person som jag, som gärna läser tecken.

Vilken ocatchy titel, eller? Har aldrig hört detta ord förut. Blev tvungen att googla. Steglits = fågel Enligt Adlibris släpps boken i november. Vi får se. Men hennes böcker längtar jag alltid efter. När jag tänker på hennes böcker, kan jag förstå de flesta läsares längtan efter en författares nästa bok, nästa bok ... jag är ju i regel en dålig läsare. Eller, kräsen. Jag har mina FÖRFATTARE, liksom. De som skriver så att det stämmer överens med vad jag själv bär omkring på inombords. Och de som skriver så att det skär snett. Vilket, tyvärr, gäller de flesta jag läser. Men Donna Tartt är min musa. Och Tana French. Och Marisha Pessl ... som snart släpper nytt. På ENGELSKA . Bah.

Jag blev visst citerad av Göteborgs-Posten igår. Knepig känsla. Min omedelbara reaktion var gapskratt, liksom. Och sen, men, det är ju bara JAG. Varför citerar de MIG? Jag måste sluta tänka så litet om mig själv. Kan ju knappast vara hälsosamt. Snarare; DET ÄR VÄL KLART ATT DE CITERAR MIG, JAG SÄGER JU SÅ MYCKET HELA TIDEN. Så.     För att väga upp den underliga bilden (citat svåger; "Men, det där är ju inte hon!"), lägger jag upp en mer rättvisande: Foto: Ola Kjelbye Så. Det var mest det. Adieu.    

Det blir sällan givande att diskutera spöken. Alltså, vi som tror har våra anledningar och de ser inte likadana ut. Medan de som inte tror oftast delar uppfattning, är väldigt insatta i den fysiska världen, och har fysiska förklaringar på allt. Det var med viss tvekan jag ställde upp på en intervju för Modern Psykologi, och jag valde mina ord noga. Spöktron är ju inget jag hymlar med, det vet ni, samtidigt som det kan vara ganska tröttsamt att hamna i diskussion med en skeptiker. Och jag fick läsa och godkänna texten innan den publicerades, jag är nöjd.   Nu har jag läst reportaget i sin helhet. Efter min intervju följer en text med olika medverkande, som siar om vad spöken skulle kunna vara = hallucinationer, antropomorfism, dissociation. Absolut! Jag tror jag ser i syne titt som tätt, letar efter tecken, får för mig saker, rentav lurar mig själv.   Jag, ja.   Mediet jag gått hos i elva år, och som, citat Jesper Jerkert, vetenskapsfilosof och medverkande i reportaget; &qu

För ett år sedan, ganska exakt, blev jag kontaktad av en frilansande journalist, Linnéa Bolter . Hon hade snubblat över min blogg när hon sökt på bröllop etc., och vi hade ett så pass bra samtal att hon frågade om jag ville vara med på något annat, också? Vilket jag så klart ville! Alltid lika roligt. Några dagar senare ringde hon. Resultatet blev detta. I tidningen Amelia. Inte hästskit det, inte. Tack, Linnéa! Hoppas på att få språkas igen någon gång, någonstans.   Klicka för större bild! Funnen inne på Maxi. Dock inplastad. Döm om min antiklimax! Men så såg vi att plasten var öppen upptill. Jag kunde lirka ut tidningen, läsa lite, och pilla tillbaka. Så klart har jag fått ett ex hemskickat. Dock är jag inte hemma. Förrän ikväll.