Christin Ljungqvist

Avalon, nere hos Bonnie vid Hallandsåsen! De befinner sig på den igenvuxna E6:an.  Det här var den sista! 

Och det är så frustrerande!! Bara 40 sidor kvar att skriva om innan jag kan korrläsa, redigera och skicka in till förlaget, och så kommer inte orden. Istället är jag trött, förkyld, stressad. Jag skulle behöva sätta mig en kaffestinn natt och bara plöja igenom slutet. De sista sidorna är så tajt sammalänkade storymässigt (så klart) att man liksom vill ha samma tonläge och känsla rakt igenom. Vi får se, om jag hittar en sån natt. Eller om jag måste ta den. Det är nåt jag inser ibland, att skrivet och livet är varandras motsatser. När man har tid till den ena har man knappt tid till den andra - nästan omöjligt att göra båda saker samtidigt. Ibland känns det rentav som att skrivet blir bättre om jag tackar nej till saker (livet) och isolerar mig. Som att en inställd fika eller dammråttor i hörnen ger skrivet energi. Definitivt skrivets baksida, en destruktiv kraft. Skrivet är livet baklänges. Skrivet är dit livet tar vägen och blir till ord som nån annan kan läsa och leva lite av. I

Bonnie letar skrot bland resterna av det som idag är ett sommarstugeområde utanför Laholm, Halland. 

Han är bokens stora mysterium. Och han ställer till det för precis varenda en.

... genom att klappa Jessica Schiefauer på huvudet och tycka att hon är väldigt söt, men nej, förstår du, lilla vän . De rapar också ur sig samma svar som alltid, nämligen att det finns massor av förslag på hur de redan existerande två vuxenkategorierna skulle kunna delas upp i underkategorier. Det, innan barn ens fått sin kategori och ungdomar sin. Det, innan man ens "belyser frågan om åldersdiskriminering ordentligt". Ja. Stoltheten i att inte ha förändrats sedan 1992. Den stoltheten. Den verkar sannerligen stå i vägen för modernt tänkande. Jag har god lust att vägra låta mitt förlag nominera en endaste till av mina böcker. Jag har god lust att bojkotta Augustpriset tills de åtminstone tänker snacka om det här.

Fanny, tjejen på fotografiet från 2000-talet. Hittad i en övergiven husruin i Kransområde Väst. Jag tänkte jag skulle göra en Stephen King med den här. För ni ser väl? Att det är jag?

... som Jonas Hassen Khemiri sa under 2015 års Augustprisgala, när man står inför att göra något man kanske räds lite men behöver gå in och "äga det". Just så som Jessica Schiefauer gjorde. Jessica tilldelas priset för den förlegade kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok för sin bok När hundarna kommer (hon vann första gången 2011 med boken Pojkarna), och hon Seinaboed the shit out of it. Där, på scen, sa denna starka, modiga människa just precis det som jag, många med mig och fler och fler tycker. Hon sa det inför hela litteratur-Sverige. Hon sa det bra. Bollen, som redan satts i rullning, rullar fortare nu . Och Svenska Förläggarföreningen kommer förhoppningsvis med ett annat svar än det här efter Jessicas uppmaning. Låt mig klargöra: extremt uttänkta bilderböcker för små, små barn hör inte till samma kategori som psykologiskt mörka romaner för ungdomar. Fackböcker, bilderböcker och skönlitterära böcker för barn har liksom redan tillräckligt sinsemellan fö

Bonnie Persson, Avalons bästa vän, och hennes bror Willy. De bor vid Hallandsåsen och har en storgård. Bonnie och Avalon brevväxlar. Det är nästan det enda sättet att kommunicera eftersom telefonledningarna kapas hela tiden:

Det handlar en del av invandring och immigration i böckerna. Avalon tycker att en av hotellets nya gäster, som visst kommer från Skottland, har väldigt tjusiga handskar:

En Skandare lägger till vid Lilla Bommens torg. En ganska vanlig syn i framtidens Göteborg. 

Det här är mitt liv just nu i en snitsig lista: nytt jobb begravning huslängtan som suger i hela kroppen bröllop (i Stockholm) nära slutet på Vita Tiger-omskrivningen Gilla Böcker och Lilla Piratförlaget-fest som jag missar försök att byta vår lägenhet i Majorna (Kungsladugårdsgatan) till radhus eller liknande utanför Göteborg, gärna Kungsbacka Massor, massor av tankar yr runt i huvudet. Livet händer liksom inte en grej åt gången utan samtidigt, som en dåligt skriven bok. Men det gäller att tänka rätt. Det kommer inte att komma en stund längre fram då man kan andas ut, snarare behöver man lära sig att surfa på vågorna och hitta balans, att andas under tiden. 

Douglas McCoy, Avalons bror. Han håller på med nåt skumt helt klart: 

Man behöver skriva ganska mycket för att lära sig vad man inte ska skriva. Det är en regel. Det är processen som vaskar fram guldet. Och på samma sätt kan det bli med sidoprojekt. Jag hade som tanke att illustrera Vita Tiger och Svarta Tiger (innan det vips! ska bli en trilogi), och jag kom ganska långt. Sen har alla förlag jag varit i kontakt med angående böckerna inte riktigt gillat tanken på att ha illustrationer i dem. Det har hela tiden varit min bakväg: om förlagen säger nej för att bilderna stör läsandet är det verkligen nej . Aj aj att man låter det handla mer om sin kreativa stolthet än om böckernas bästa, säger jag bara. Men jag tänker såhär: det blir kul att sätta upp illustrationerna på väggarna under släppfesten. Och det blir kul att dela dem med er här. Så från och med idag kommer det poppa upp lite godbitar på bloggen, som ett slags nedtrappning mot manusinlämning och förlagsläs. Håll utkik! Och heja och peppa gärna. 50 sidor kvar att skriva om. 50 sidor ... Vi börja

Varje november borde vi som författar, oavsett om vi är publicerade eller inte, få ledigt från precis allt så att vi kan delta i NaNoWriMo . För jag har inte lyckats skriva mer än 1 300 ord. Och ska jag vinna behöver jag snitta på ungefär 1 800 ord per dag fram tills den sista i månaden, plus att förlaget väntar då, nånstans i december, tyst men ivrigt på att få läsa. Vilket jag så klart blir alldeles jätteglad för. Samtidigt som jag känner press. Samtidigt som jag heller inte kommer att kunna sitta varje dag eftersom jag har ett nytt jobb. Det är på Mild Media i stan. Jag trivs alldeles jättemycket. Deras innergård ser ut såhär: I alla fall. I morgon blir det att sitta på nåt bibliotek i Göteborg. Jag önskar  att orden flödar ur mig i en tät, rasande ström. Jag önskar att sidorna fylls som av sig själva så att jag snart kan göra det jag gillar mest:  REDIGERA ! Så önskar jag att vi hittar ett lägenhetsbyte (vår trea till ett radhus/parhus i etage med gräsmatta och altan), att

... sidor kvar att skriva om. Faktiskt, bara. Jag börjar känna det nu, och jag börjar se det. 

Halloj halloj! Sicken tyst och tråkig författare, tänker ni. Men såhär är det: jag skriver. Särskilt november månad. Och sen har jag fått nytt jobb också. Jo visst! Ett RIKTIGT ! Inga kvällar, inga helger, inga inhopp här och där helt plötsligt utan ett jobb med bra tider, eget ansvar, stadigt tempo och möjlighet att jobba hemifrån dessutom. Bra lön, goda kollegor, pinch my arm! Det är provanställning i ett halvår, vilket alltid är bra för båda parter, och än så länge jobbar jag 1,5 dagar i veckan som ekonomiassistent, men det passar fint med skrivet just nu. Dessutom blir det ett copy-jobb från onsdag plus annat lir också, så jag är jätteglad!! Därför är jag en tyst och tråkig författare just nu. Jag brukar bubbla här på bloggen efter att ett manus är inlämnat, som av kicken och adrenalinet. Till dess är det ungefär en månad.