Att skriva är...
... att bli "nedslagen" och resa sig upp igen, gång efter gång. Jag tror inte att man kan bli en skicklig författare om man inte klarar av att radera hela kapitel, möblera om, stryka karaktärer, med andra ord göra ALLT för sitt MANUS, utan att man istället prioriterar sig själv och sin känsliga skaparsjäl och inte lär sig ett dugg. Skrivarkurser som stryker en medhårs är skit, skrivarkurser som ger rak, konstruktiv kritik är guld. Vill vi verkligen bli författare? Då måste vi våga slåss och ta snytingar. Det här är bara början. Tänk sedan, om vi inte tagit smällar, inte blivit nedslagna, och får vår första sågning i en rikstäckande tidning. Ouch.
Kommentarer
Som många andra har jag författardrömmar och kämpar på med mitt första utkast. Och jag känner så väl igen mig i det du skriver här. Hur nedslagen man kan bli när man inser att "nähä, den personen som jag tyckte så mycket om, ska tydligen inte vara med". Men även hur stor lyckan är när man inser att det var värt i slutändan.
Ville mest säga att jag tycker det var uppmuntrande att få läsa att också du känner så ibland, och att du tolkat det som något gott. Det finns hopp!
Stort lycka till med ditt eget skrivande!