Christin Ljungqvist

Jag är asnära slutet av Vita Tiger nu (!!!), det är så att det hissnar i bröstet, och bara därför blir skrivet så himla känsligt att prata om. Men jag satt i vart fall på Göteborgs Stadsbibliotek från klockan 10 till 14 idag, och pausade just som tredje växeln ska i. Det är menat att bli ett andlöst, hjärtsmattrande sista kapitel, jag behöver vara utvilad och fräsch i huvudet när jag tar mig an det. Alltså behövs en skrivsession till, eller kanske två, sen lite småpill, sen är jag klar. Och det ska bli så satans skönt (!!!) att äntligen lämna in igen , igen, även om jag inte längtar efter mellantiden och den jobbiga beskedsväntan . Jag har ju hållit på med det här bokprojektet så länge, tecknat illustrationer till, klippt mitt hår kort, bestämt vem som ska vara omslagsmakare, filmat mig själv under arbetets gång, fantiserat, drömt, köpt två par runda "goggles" (fast det är egentligen solglasögon), åkt på steampunk-festival och levt mig in. Precis som när jag var 14 år och skr

Jag har visst en drömtydare bland mina läsare? Jag drömde himla märkligt, och tydligt i natt. Det var massor  av rävar , alltså överallt! Orangea, och ungarna var svarta. De såg ut att vara döda i snön, sen rörde jag vid dem och då levde de. Så jag försökte rädda dem. Sen befann vi oss på nån medelhavsö där rävarna flöt runt döda under vattenytan. Och jag förstår inget. Shoot! :) I går satt jag och skrev på Göteborgs Stadsbibliotek. Gick bra! När det där gänget som missuppfattade enmansplatserna till grupplatser och som pladdrade om att öppna en pizzeria gick, innan de två chalmeristerna som med monotona basröster rabblade ekvationer. Jag fick i ordning på början till slutet och nu känns det fullt möjligt att fortsätta. Det blir att försöka igen, nästa vecka. Får se om jag kommer över ett grupprum då, eller en väl dold vrå på bibblan.  Nu ska vi dansa ut julen ta snöpromenad (i termobyxor) hämta baddräkt från Zalando Senare i kväll blir det middag hos svärfar. Och

... för bara en dag.

... som fotograf Ola Kjelbye sa efter dagens fotosession nere vid Älvsborgsbron, på tal om oss kulturarbetare, vår svajiga ekonomi, bekvämligheten i ett "vanligt arbete", men att man ändå vill ha det såhär och göra just det man gör. Han är fotograf, jag är författare, på grund av val vi gjort och val som gjorts åt oss. Vi gör det vi är bäst på, fast vi inte blir jätterika av det. Och vad fan skulle vi annars göra? Meka runt som usla rörmokare, köra fel med spårvagnen, tappa bort halva skolklassen? Det tyckte jag var en skön insikt. Vi gör det vi är bäst på, för att det är meningen. Jag brukar också tänka att man kan vara ekonomiskt rik på två sätt: genom att tjäna mycket eller ha små utgifter. Jag tillhör den senare kategorin. Vi har liksom fortfarande tjocktv hemma. Fotograferingen var till ett reportage i Svensk Bokhandels sommarkatalog och bilderna blev så, så bra! Inte som bilden nedan, den tog jag själv direkt efteråt. Tänk er snö, gråskalor och den vackra miljön run

Vad skyddet på kniven kallas, som hindrar fingrarna från att glida ner över eggen = parerstång . Dessa tre saknar dock en sån. Det gör däremot inte Avalons pappas kniv.

... kommer det hända saker, både här och där. Såhär har jag tänkt: skriva klart Vita Tiger och lämna in göra bokslut fotograferas till reportage i Svensk Bokhandel starta podd släppa fler Att -inlägg allt eftersom, exempelvis "Att få ett manus antaget" och "Att göra ett manus till bok" berätta hemlis Jag ska också skärpa läget här på bloggen. Jag ska bli en mer seriös bloggare. När manus blir klara tenderar jag att bubbla över av ord som plötsligt inte har nånstans att ta vägen, av pirr, nervositet och ivrig längtan, och då brukar bloggen vara ett perfekt tillhåll. Om ett par veckor, ungefär. Men jag smygbloggar några gånger i veckan, från och med nu.