Hur perfekt måste det vara?

Jag slås ibland av hur bra mina skrivkamraters manus är, hur välutvecklade, välskrivna, välgrundade deras historier blivit. Och jag undrar vad problemet är. Många gånger har det visat sig att förlagsmänniskorna missat storsäljande böcker, andra gånger att de satsat på fel och böckerna glömts bort. Inte kan det väl vara så svårt att välja rätt? Eller är det?

Vidare undrar jag hur perfekt ett manus måste vara för att bli antaget. Jag läser Jennys Milewskis manus nu, och hittar ingenting annat än småord att peta på. Historien är så fast att det känns som att läsa en bok, inte ett manus. Och hon är inte antagen, åtminstone inte än. Men jag vet att hon varit i förlagssvängen ett tag nu. Vad är problemet? Hur perfekt måste det vara? Ordpetsperfekt? Ett litet "och" eller ett litet "det" mer någonstans, ja! Du är antagen! (?) Jag förstår att böcker och författare är stora satsningar för förlagen, att mycket pengar pungas ut i förväg för att arbeta fram ett manus, göra det till en bok, att det är ett stort riskspel. Men det här manuset, tillsammans med en rad andra intressanta råmanus jag läst på min litterära väg, kan jag med lätthet se säljande. Se som böcker. Se i händerna på läsare, i tidningar, på affischer. Inte kan det vara så svårt att välja rätt, det känns ju i magen. Det kittlar av nyfikenhet, av spänning, när man läser. Så borde man veta. Och så borde man våga satsa och säga ja.

Vi som försöker bli författare är ju vana vid att jobba, om det är vad som skrämmer förlagen; manuset är oklart. Bara att säga vad vi behöver göra, och vi gör't. Kanske efter viss fundering, visst rådslag, men själva jobbet är en del av våra liv så snart vi fattade pennan. Vi är vana vid att stöta och blöta, åtminstone vi som jobbat tillräckligt länge med skrivandet och vet vad det kostar oss. Då har vi ett kittlande manus i behov av redigering, som säkerligen kommer att sälja, då återkommer jag till frågan; vad är problemet?

Vad tvekar ni över?