Astrid Seeberger

... väljer orden på ett sätt som jag inte kan, förvaltar kunskap som jag inte har, berör på ett sätt som jag förmodligen inte berör med mina texter. Punkt för punkt ger hon mig rysningar, insikter och klartankar, och hennes morfar verkar ha varit en underbar person.

Låt mig få citera Astrid när hon citerar Morfar:

"Man kan få intrycket av", sade Morfar när vi samtalade, "att det moderna samhället är behändigt. När människorna far illa av vällevnaden, skapar man gym där de får träna. När de känner sig stressade och har svårt att känna sig närvarande i det de gör, ordnar man meditationskurser. Man lappar och lagar. I stället för att titta på det grundläggande och fundera, ordentligt och noggrant: Är det här samhället rimligt med sin rasande fart?"

Är det?
För på toppen av allt skitsnack tror jag att det är varandra vi behöver. I dagsläget kretsar allting kring jaget, som att varje människa är en ö och så vidare, att man själv ska klara sig framåt, själv ska lära sig, strunta i dem som är jobbiga, borsta av sig och gå vidare, tänka bort sådant som sårar, träna, äta, jobba, ni vet. Och jag tror vi missar vad som skulle läka oss: andra människor. Samtal och riktiga gräl. Glotid (glo och tid i ett ord) och skogspromenader. Lata dagar. Genuint intresse för andra människor och att lägga våra näsor i blöt.

Jag själv känner mig stressad när jag pratar för länge med människor. Datorn drar. Mobiltelefonen. Allt jag måste göra, och vill. Men när jag väl sitter här framför datorn, då känner jag mig smådeppig. Jag kollar massa bloggar, pillar med datorspel, googlar lite, men sen? Vad var det som var så jäkla viktigt?
Vad har jag missat under tiden jag satt här?
Jo.
Just det.