Ett nej också inuti mig

Det där lugnet jag aldrig trodde jag skulle känna har faktiskt infunnit sig. Trots manusväntan. Trots juljobb och julklappshandel och snökaos på vägarna. Jag lullar runt i en bubbla, tänker knappt på manuset som i detta nu förmodligen stöts och blöts av olika manusmänniskor och som förmodligen snart returneras till mig med ett nej tack. Jag har ingen lust till att skriva. Ingen alls. Osäker på om det är så bra. Det här kanske verkligen är mitt sista försök? Det här kanske är början på slutet för mig som författaraspirant? Vad händer om jag får nej av alla förlag, blir det nej också inuti mig? Kommer jag att sluta då, och vara nöjd?

Just precis nu känns det så. Just precis nu vill jag inte sätta mig och skriva. Jag vill inte justera Rostfågel. Åtminstone inte på egen hand. Jag vill jag bara hitta ett jobb jag kan trivas på och stanna där. Jag vill ha råd med saker och ting. Jag vill träffa människor.
Det finns fler drömmar än författarkarriären i mitt hjärta och jag börjar inse det nu.

Blir det ett nej från alla förlag blir det ett nej också inuti mig.