Det glädjande i en refusering
... är att väntan är över/ att du återtar kontrollen/ att du ändå redan börjat skriva på något nytt och BÄTTRE/ att förnekelsen kan fortsätta.
Nu får ni inte tro att jag sitter här och bittrar. Jag ser ganska klart på situationen, känner jag. Med mycket har jag lyckats i livet (en titt i en gammal dagbok säger mig att jag lyckats med allt utom att bli författare) men att bli författare är väldigt svårt. Inte sagt att man inte ska försöka, jag har bara förnekat hur svårt det faktiskt är. Det är däri besvikelsen ligger.
Vi som försöker har ju alltid ett val. Antingen kan vi skriva vad som finns i våra hjärtan, det vi vill ge till världen, eller så kan vi skriva vad vi tror kommer sälja. Som Mons Kallentoft. Han skrev skönlitt från början, säkerligen riktigt bra böcker (han fick dem ju utgivna!) men märkte snart att de inte sålde så som han önskade. Så han började skriva deckare. Och på den vägen är det.
Med andra ord skulle jag kunna driva min förnekelse ytterligare ett snäpp, nämligen att tro att bara jag skriver deckare kommer jag bli utgiven, det är förlagsgräs, the shit they are smoking. Men det tänker jag inte. Jag vill inte skriva deckare. Jag tycker de är jättetråkiga att läsa. De enda "deckare" jag haft behållning av är Tana Frenschs böcker och de bryter av den klassiska mallen (manlig, medelålders, frånskilld, försupen man, lyssnar på Siw Malmkvist/Betty Boop, samarbetar med yngre kollegor som får kämpa för att visa vad de går för, sätter ALLTID fast boven) rejält. Som Donna Tartt svävar hon kring den skyldige. Hon är mer realistisk. Det är inte alltid så att bovarna åker in i finkan, och dessutom fokuserar de på människorna, tendenserna, vad som kan få en människa till att mörda. De klassiska deckarna fokuserar på MORDET, som om vi alla ibland kan drabbas av blodlust. Tana och Donna gräver i djupet av människosjälen för att hitta mekanismerna.
Kanske en sådan deckare.
Men jag tror inte det.
Jag gillar de episka romanerna (spänningsromaner, men är inte alla romaner i viss mån spännande?). Om dessa refuseras anser jag att jag har gjort mitt bästa för nu.
Jag tror aldrig att jag kan sluta drömma eller skriva, men jag kommer att sluta försöka. Jag tror det är bra att sluta försöka. Då återtar man sin ursprungsform till slut. Jag kommer att bli tretton år med stora drömmar och en enorm tjockdator som surrar som en utombordare. Och jag kommer vara lycklig där.
Nu får ni inte tro att jag sitter här och bittrar. Jag ser ganska klart på situationen, känner jag. Med mycket har jag lyckats i livet (en titt i en gammal dagbok säger mig att jag lyckats med allt utom att bli författare) men att bli författare är väldigt svårt. Inte sagt att man inte ska försöka, jag har bara förnekat hur svårt det faktiskt är. Det är däri besvikelsen ligger.
Vi som försöker har ju alltid ett val. Antingen kan vi skriva vad som finns i våra hjärtan, det vi vill ge till världen, eller så kan vi skriva vad vi tror kommer sälja. Som Mons Kallentoft. Han skrev skönlitt från början, säkerligen riktigt bra böcker (han fick dem ju utgivna!) men märkte snart att de inte sålde så som han önskade. Så han började skriva deckare. Och på den vägen är det.
Med andra ord skulle jag kunna driva min förnekelse ytterligare ett snäpp, nämligen att tro att bara jag skriver deckare kommer jag bli utgiven, det är förlagsgräs, the shit they are smoking. Men det tänker jag inte. Jag vill inte skriva deckare. Jag tycker de är jättetråkiga att läsa. De enda "deckare" jag haft behållning av är Tana Frenschs böcker och de bryter av den klassiska mallen (manlig, medelålders, frånskilld, försupen man, lyssnar på Siw Malmkvist/Betty Boop, samarbetar med yngre kollegor som får kämpa för att visa vad de går för, sätter ALLTID fast boven) rejält. Som Donna Tartt svävar hon kring den skyldige. Hon är mer realistisk. Det är inte alltid så att bovarna åker in i finkan, och dessutom fokuserar de på människorna, tendenserna, vad som kan få en människa till att mörda. De klassiska deckarna fokuserar på MORDET, som om vi alla ibland kan drabbas av blodlust. Tana och Donna gräver i djupet av människosjälen för att hitta mekanismerna.
Kanske en sådan deckare.
Men jag tror inte det.
Jag gillar de episka romanerna (spänningsromaner, men är inte alla romaner i viss mån spännande?). Om dessa refuseras anser jag att jag har gjort mitt bästa för nu.
Jag tror aldrig att jag kan sluta drömma eller skriva, men jag kommer att sluta försöka. Jag tror det är bra att sluta försöka. Då återtar man sin ursprungsform till slut. Jag kommer att bli tretton år med stora drömmar och en enorm tjockdator som surrar som en utombordare. Och jag kommer vara lycklig där.
Kommentarer
Jag tror att du har rätt i att om man friställer sig från vad man förväntar sig ska funka så hittar man sitt eget. Och att även om inte allt som är ens eget är lämpat för alla (läs: förlagen) så är det inte bortkastat. Det finns lycka i att skapa, oavsett vad.
Lyckönskningar i vilket fall!
Jag har haft lite trassel med mina förväntningar förut. Motsatsen tycks för mig vara uppgivenhet. Att bara drömma känns poänglöst, eller att man, som sagt, lever i en låtsasvärld istället för i den som man faktiskt lever i. Å andra sidan, drömmer vi inte står vi stilla. Och alla drömmar jag någonsin haft (bo i Kungsladugård i fin lägenhet i landshövdingehus gärna på andra plan, ha katter, jobba i inredningsbutik, förlova mig med vacker/snäll/givmild man, osv, osv) har gått i uppfyllelse på ett eller annat sätt. Det är bara den här drömmen kvar, egentligen. Och det mest frustrerande är att jag verkligen, verkligen försökt på alla sätt. Tänka, göra, inte göra, inte tänka. Ändå slutar jag upp här varje gång. Det är både intressant och jävligt fel.
:)