Igenkänningsfaktor

Läser som sagt Delphine de Vigans bok Underjordiska timmar och känner igen mig. Inte i vad som händer, men i stort. Vad som händer en av karaktärerna på hennes jobb i stort, hur hon känner sig, hur det började, hur det växte. Allt det där. Det är fruktansvärt hur en situation kan spåra ur. Hur någonting litet och för stunden obetydande kan förvandlas till ett monster om man inte klipper av det i tid. Gärna direkt.

Jag funderar på det här med relationer och jag tänker, flyktiga relationer, som de korta man kanske har med andra bilförare på väg till jobbet om morgonen, ska man inte lägga ner så mycket energi på. Om till exempel någon pappskalle sniker en eller tvärbromsar framför eller kör över HELDRAGEN LINJE, då ska man inte bli arg. Det är inte värt energin. Men om en stadigvarande relation knakar till, om så bara en liten grej, ska vi alltid agera. Inte reagera, men agera. Om någonting känns fel: SÄG IFRÅN. Det kan gott och väl vara att en person på jobbet/i vänskapskretsen har en dålig dag och att man ska ha förståelse och inte döma, absolut. Vad jag menar är att man inte ska ta någon annans skit. Förstå den andra människan, ja visst, men inte ta skit. Säga det här känns inte bra. Vad är det här?
Det är något jag ångrar att jag inte gjorde.