Kan en människa förändra världen?

Jag minns när jag var nitton år. Jag jobbade i köket på ett äldreboende och hade en arbetskamrat som var så ljuvlig, söt, liten och blond. Alla tyckte om henne. Det var svårt att inte tycka om henne. Jag minns att jag tänkte varför är inte jag sådan? Sedan tänkte jag jag vill bli som henne.
Givetvis gick jag inte började härma henne. Att vara en annan är att vara någon annan i djupet av sin själ och det blev bara fel de gånger jag ändå försökte. Men ni vet hur mycket en människa förändras mellan nitton till tjugofem års ålder, och jag har gått igenom förändringar jag med. Och jag tänkte alltid på henne, på att bli en rar person, någon som människor tycker om och vill umgås med.
Jag är särskild, det vet jag, och det är väl alla människor på ett eller annat sätt. Jag är särskild i den bemärkelsen att jag behöver mina ensamma stunder, att jag kan sväva i väg i tankarna ibland, att jag sätter mitt skapande framför andra saker som att höra av mig eller träffas. Jag kan vara lat, och ibland smiter jag undan istället för att hälsa på människor jag helst inte vill hälsa på. Jag är feg då, eller rädd. På det sättet kanske jag uppfattas som gramsig. Men jag har börjat lägga märke till något annat. En omedveten förändring som jag ser först i hur andra är mot mig, omtänksamma och till slut förstående, som om de kan se mig tydligare nu och tycker om vad de ser utan att jag gör mig till, ens försöker, utan bara är. Vissa stunder i nuet har jag börjat undra om jag inte, undermevetet, tog efter henne i ett par saker som först nu lyckats modulera om mig i min kärna. Det är stort. Jag är väldigt glad för detta. Och det är ytterligare ett exempel på att vi kan skapa förändring om vi först vill något så väldigt väldigt gärna, försöker och försöker och sist ger upp. Det är då det kommer, när vi slutar leta. På samma sätt som jag tydligen har blivit en mer angenäm och lugnare person genom att glömma att försöka, verkar mitt skrivande fungera. Jag har slutat försöka där också. Nu gör jag det för att det är roligt och så sent som igår tänkte jag att det här blir en fin bokserie bara för mig, för min egen skull. Den behöver inte bli publicerad. Givetvis är det tanken just nu, men om den inte blir är det ingen större förlust. Jag tycker den är bra, jag kommer att vilja läsa den om några år, sedan om några år igen. Jag får behållning av den, och det räcker. Det gör mig faktiskt väldigt lycklig.