Tar vi oss tiden?
När jag började skriva lade jag alltför mycket tid och kraft på oviktigheter. Det märktes också att jag favoriserade karaktärer, och något av det värsta som finns är när det märks, att man som författare riktigt gonar in sig i en karaktärs utseende, egenskaper och val i livet. Så snart karaktären gör något fantastiskt måste författare lik förbannat in och verkligen beskriva hur karaktären ser ut, vilka kläder hen har på sig och så vidare. Det kan vara retfullt för läsaren. På mig sticker det i ögonen.
Och något av det första jag lärde mig på skrivkurserna var att skärpa till mitt skrivande. Det var som att få en örfil, en bra sådan, rakt över kinden. Jag skämdes. Det var ju pinsamt! Läsarna är inte senila, dom minns en karaktärs utseende, eller de små detaljer man som författare bör nämna (och inte nödvändigtvis gå ner på ansiktsstruktur), och behöver inte få det inhamrat gång efter en annan. Det är att ta ifrån läsaren rätten till att själv föreställa sig.
Så jag började skära ner, rejält. Jag skärpte mig. Jag började skriva på ett tillbakahållet, avskalat sätt, ett sätt som är modernt, ett grepp som möjligen är franskt? Både Anna Gavalda och Delphine de Vigan skriver avskalat, men med nerv i språket. Men det är inte lika mastigt som jag skrev i början, och inte heller i klass med Donna Tartt (och som jag tjatar om henne har ni nog förstått vilket av greppen jag föredrar). Det blev för kantigt. När jag skalade av försvann mitt personliga tilltal (möjligen är jag försvenskad i mitt sätt att skriva och måste ha en början, en mitt och ett slut) och jag försökte skriva som någon annan.
Jag tog mig tiden till att gå igenom allt det här, och mer därtill. Tiden till att skriva sparsmakat, lägga mycket mellan raderna, tiden till att hitta balansen och sedan tiden till att våga stanna i min text, särskilt i de viktiga scenerna, och vara där en stund. Vi träffar sällan rätt från början. Jag var karaktärsdriven, nu kan jag se det större sammanhanget. En ensam karaktär är sällan intressant, det är sammansättningen av karaktärer, mötena däremellan, och tiden jag lägger ner på att gestalta, på att stanna upp, för att sedan svepa förbi, som gör det läsvärt. Åtminstone enligt min mening. Avskalat, som i fransk litteratur, och mastigt, som i Tarttsk, och Frenchsk, ett slags fin balans däremellan.
Och något av det första jag lärde mig på skrivkurserna var att skärpa till mitt skrivande. Det var som att få en örfil, en bra sådan, rakt över kinden. Jag skämdes. Det var ju pinsamt! Läsarna är inte senila, dom minns en karaktärs utseende, eller de små detaljer man som författare bör nämna (och inte nödvändigtvis gå ner på ansiktsstruktur), och behöver inte få det inhamrat gång efter en annan. Det är att ta ifrån läsaren rätten till att själv föreställa sig.
Så jag började skära ner, rejält. Jag skärpte mig. Jag började skriva på ett tillbakahållet, avskalat sätt, ett sätt som är modernt, ett grepp som möjligen är franskt? Både Anna Gavalda och Delphine de Vigan skriver avskalat, men med nerv i språket. Men det är inte lika mastigt som jag skrev i början, och inte heller i klass med Donna Tartt (och som jag tjatar om henne har ni nog förstått vilket av greppen jag föredrar). Det blev för kantigt. När jag skalade av försvann mitt personliga tilltal (möjligen är jag försvenskad i mitt sätt att skriva och måste ha en början, en mitt och ett slut) och jag försökte skriva som någon annan.
Jag tog mig tiden till att gå igenom allt det här, och mer därtill. Tiden till att skriva sparsmakat, lägga mycket mellan raderna, tiden till att hitta balansen och sedan tiden till att våga stanna i min text, särskilt i de viktiga scenerna, och vara där en stund. Vi träffar sällan rätt från början. Jag var karaktärsdriven, nu kan jag se det större sammanhanget. En ensam karaktär är sällan intressant, det är sammansättningen av karaktärer, mötena däremellan, och tiden jag lägger ner på att gestalta, på att stanna upp, för att sedan svepa förbi, som gör det läsvärt. Åtminstone enligt min mening. Avskalat, som i fransk litteratur, och mastigt, som i Tarttsk, och Frenchsk, ett slags fin balans däremellan.
Kommentarer