Hannas musik

Hanna är mitt hjärtebarn, min finfina protagonist. Hon har en skata tatuerad på höger underarm som ett slags protest mot sin mamma, och även sin pappa, hon gick dit tinklarna visade henne när hon var barn, hon samlar på saker, även dem som inte riktigt är hennes, hon har alltid varit lång för sin ålder. Hennes hår är svart som olja, hon är så blek att hon ser blå ut, särskilt under ögonen. Jag tycker om att vara i hennes närhet, hon sprider en känsla av hopp som om allt är möjligt, jag förtjusas av henne utan att hon gör någonting, bara sitter bredvid och tittar på mig och kanske pratar om vad hon såg igår, eller vad hon läste. Hon är lång men också stor på något vis, utan att bli tjock, det kommer omhuldande värme från henne och hon är lugn även när det är svårt. Så ler hon, det är då det blir uppenbart; allt det där hon aldrig säger men som jag känner av ändå, tassande, tysta ord över min hud. Hennes blåögon djupnar tills de saknar botten och en evighet öppnar upp sig, mörk och viktlös.

Det här är hennes musik.