Min första DEADLINE

17 oktober, cirka, vill förlaget ha mitt debutantporträtt på bordet. Jag har redan skrivit det. Jag visste att det skulle börja med orden Kicki, mormor är död, frågan är bara om den meningen och resten håller, om det alls är ett debutantporträtt, om jag mest fnurrar omkring över 1,5 a4, dubbelt radavstånd? Vi får se. Jag tror jag skickar det i morgon, eller så känner jag lite på det tills jag är säker.

Och på tal om deadlines och så tror jag att jag hittat en nödvändighet i att köpa någon form av touchmobil, kanske en Samsung, som min syster och hennes man lovprisar så förjordat? Jag är inte ett dugg prylintresserad, jag tjänar ur alla mina ägodelar och väntar på att de ska spricka/flagna/självdö innan jag byter ut dem, men ska jag kunna upprätthålla ett eget företag/författarskap, ha koll på mail och blogg och hemsida, och givetvis också ta emot samtal, behövs något smidigare än den gråsten jag har nu. Försökte använda lunchen idag till att läsa lite debutantporträtt för att tjäna in tid och bli klokare, men kunde inte, mobilen bara lade av, och det tröttnar man på snabbt i dessa tider.

Så, veckan ser ut som följer:
  1. fundelera på ny, fin mobiltelefon
  2. trixa med olika registreringar
  3. färdigställa debutantporträtt
  4. äta middag med Charlotte och Magnus på torsdag på en skön, polsk restaurang här i Göteborg
  5. tvätta på fredag
  6. låna svärfars systemkamera på lördag eller söndag och ta en pressbild på mig i kyrkogårdsmiljö, jag tänker svart kappa, höstlöv, kalla granitmonument, kanske en och annan skata, mystiskt.
Kommande vecka, måndag, vill jag att ni sänder all den kärlek och kraft som ni kan till min mamma. Det där privata jag nämnde, det gäller henne, det gäller ett djävulskt besked. Ni kan säkert läsa melan raderna på detta. Mitt liv just nu är smått surrealistiskt, jag kan varken vara glittrande glad eller genomledsen, jag slits mellan två toppar som en linbana.

Kram på er.

Kommentarer

Ebba Range sa…
Gör nu som du själv vill/tänker - du har ju bara ett liv - det som din mamma gett dig. Du är tacksam - jovisst - men nu gäller det dig.
När du blivit 60 (!!!) behöver du något att se fram emot - helst mååånga år före dess.
Bara att köra på - ingen hindrar dig mer än du själv.
Upp, upp in the air - ge alla vad de tål. Vinn dig själv i första hand.
Kör på och skriv, tro på dig själv - vi gör det, vi härute -
Go girl take it. Av mycket känsla
från en som inte brukar kommentera så ofta/ Ebba
Hoppas du kan njuta av allt som händer, trots allt runtomkring. Tänker på dig och din mamma.