Min förvärvade kunskap: refuseringar

Att förvänta, om man menar allvar med sitt skrivande. Det hör till de extrema ovanligheterna att en gröngöling klämmer ur sig ett manus så pass slipat att förlagen nappar direkt. Så, som sagt, menar man allvar med sitt skrivande måste man bli tjockhudad, ödmjuk och villig att göra vad som är bäst för manuset, inte för en själv.

Och bara för att visa hur rutinerad jag blivit på det här med refuseringar har jag en hel låda här hemma där jag sparat dem, både de standardiserade som de riktade, tillsammans med de sju (!) föregående versionerna av Fågelleken, vi kan kalla dem Förfäderna, idén såg helt annorlunda ut när jag först började skriva den, och den är bra mycket bättre nu än den var i början (i början var den trams).

Min uppfattning av refuseringar är

1. du ska vara glad varje gång du får en, oavsett om den är standardiserad eller riktad, var glad, för somliga av oss får inte ens det, somliga av oss väntar i månader på ett förlag som har glömt att skicka refuseringen, de har bara refuserat, i all ovetskap, och gått vidare med sina liv
2. får du en standardrefusering behöver det inte betyda att du har skrivit ett dåligt manus, men det kan betyda det. I vilket fall som, om du menar allvar med ditt skrivande, bör du ta en runda till med manuset, kanske flera rundor, och fundera över skrivkurser, skrivsajter eller en kunnig lektör.
3. får du en riktad refusering, reagera. En förlagsnisses tid är dyrbar, har hen då tagit sig tid till att skriva några rader om varför de refuserar (även om det mest innehåller kritik) betyder det att du och ditt manus har något. Läs vad de skriver, även om det svider, låt det smälta i någon dag eller två och se sedan om du kan göra ändringarna i ditt manus utan att fördärva det. Var då ärlig mot dig själv och ditt manus, gör vad som är bäst för manuset och undra; blev det bättre? Förlagsnissarna vet mycket mer än vad du gör, bör väl tilläggas; de vet vad som säljer.  
4. varje gång en refusering kom blev jag förbannad, och min frustration/irritation är också mitt bränsle. Är jag inte nöjd far jag fram som en illbatting - reagera gärna så, för det funkar. Sedan får man så klart bli ledsen, det brukade jag bli också, sedan åt jag choklad, blev missnöjd och for fram. Refuseringar kommer att komma, ofta, försök ta dem som en dålig vana och korrigera därefter.
5. spara på dem, de kan vara roliga att bläddra i senare, som nu, för mig. Många av dem stärkte mig till att vilja mer, till att gå vidare, somliga av dem var riktigt trista, och alla bidrog till att föra mig framåt.

Jag skulle också vilja dela med mig av ett tips vad gäller refuseringar, eller all slags kontakt med förlagen (det här lär jag få smäll på fingrarna för); etablera en. Kontakt, alltså. Eftersom jag alltid har varit en otålig flicka tog jag de chanser jag fick till kontakt, jag mailade och frågade saker, fiskade efter intresse (kort sammanfattning av manuset och frågan kan det här passa in i er utgivning?), i början var jag väldigt gå-påig (stackars Damm), sedan blev jag mer tålmodig (förlagsnissarnas tid är verkligen dyrbar), sedan slutade jag ställa all möjlig sorts skitfrågor som en förevänding till att föra en dialog med förlagen och började istället lära mig saker (som vart manuset tar vägen först, vem som läser det sen, vem som fyller vilken funktion, hur lång tid det tar om man kan förvänta sig ett positivt besked (5 månader...)). När jag hade en etablerad kontakt på varje förlag kunde jag enkelt maila dem och fråga vad som hände om det drog över tiden (2-3 månader) eller om jag börjat skriva på ett nytt manus och ville informera dem om detta, eller om de valde att refusera (vilket ju alltid hände, i princip) men tog det med mig per mail och bara därför, för att vi redan hade kontakt, förklarade mer ingående varför, hur, vad, när, ändringsförslag och synpunkter som var oerhört värdefulla.
Ibland var det som att vrida den sista droppen ur en torr trasa (de svarade aldrig) till att inte alls vrida (svaret kom samma dag), i vilket fall som är detta ett väldigt bra tips och berätta inte för någon att det var jag som sa det.