Den andra boken

För ett tag sedan skrev Simona ett omfattande inlägg om sin bok två, läs!

Jag gästbloggade på Debutantbloggen för fyra månader sedan (hjälp, vad tiden går fort!) och tar ett snitt ur min egen text;

2002/2003 fick jag en manusidé och döpte den till ”Tre prinsessor” (”tre prinsessor”, ”TRE PRINSESSOR”), och historien var denna; fyra unga kvinnor i Göteborg, varav en av dem var död (utan att läsaren visste om det, i början) och en annan av dem synsk, alltså kunde de fortfarande prata med varandra, och tre av dem var vid liv (= tre prinsessor, och varför de kallade sig prinsessor minns jag inte). Manuset börjar såhär; ”Jag har lärt mig att avsky nyårsafton. Inte hata, det är ett väldigt starkt ord enligt min mormor, ett ord som kan kännas överdrivet kraftfullt i det här sammanhanget”, och maler sedan vidare, oredigerat och grönt, liksom pånäsan-skrivet och oerhört pinsamt, men jag har sparat det, det har jag, för sådana här tillfällen.

”Fri”, ”Duett”, ”Nattljus”, ”Halo”, ”Ljus till dem, som vandrar genom natten”, ”Rostfågel”, ”Död mans grepp”, kärt barn har många namn och som jag har älskat (och hatat) den här (förbannade) manusidén. Dessutom ser jag att namngivning inte är min starka sida. Hur som, detta är den fina sanningen; bakom min debut ligger dessa ...

De har fått en egen låda i hyllan, en låda jag njuter, på ett smärtsamt sätt, av att öppna, och den gröna mappen ovanpå? Däri har jag sparat alla refuseringar som kommit per snigelpost, exempelvis Forum Bokförlag om ”Rostfågel”; ”väldigt välskrivet, fina formuleringar och vackert språk men själva historien håller inte riktigt. Den tar aldrig fart och engagerar inte. Skulle eventuellt kunna fungera som ungdomsbok”. Och detta var, vad jag vet, första gången som någon ens andades YA över mitt författarskap.

”Död mans grepp” var mitt sista försök med just den där gamla idén (jag höll på att bli galen på riktigt), sedan ville jag pröva någonting annat innan jag till slut gav upp min författardröm och började leva i den verkliga världen. För 7 – 8 år av drömjagande föser undan livet, och jag höll på att bli slutkörd. ”Någonting annat” blev ”Kaninhjärta”, och det var kärlek, det, från första stund till sista.

"Den där gamla idén"? Jag kunde inte släppa den, jag kan inte släppa den, jag måste få berätta Hannas historia för att kunna ta mig vidare i mitt skriv, annars ligger den i min hjärna som ett litet, litet sandkorn och stör mitt skriv för all framtid. Så, att trassla fram en hållbar story ur den gamla härvan, att alls behöva hantera den gamla härvan, gav mig småångest. Och jag tänkte, ska jag slutligen fastna i det här? Nu, när jag har ett förlag som väntar, när jag har läsare? Ska jag ha skrivit en bok, sedan ingen mer?
Jag prövade att skriva Hannas historia en gång. Sedan kastade jag hela manuset och skrev en gång till, och denna version (nummer nio i ordningen?) har blivit antagen.

Utöver det att Hannas historia för mig är gammal, och tung att jobba med, kände jag att pressen gjorde det hela svårare, den från dem som väntar. Inte för att någon tjatat, inte alls, det räckte att jag var medveten om den, jag vill inte göra någon besviken. Pressen kom, och kommer fortfarande, också från Kaninhjärta, som en gång var min men nu blivit mångas, och liksom satt ribban. Jag får ju inte skriva sämre än så, det skulle vara pinsamt, och jag får inte skriva likadant, det skulle också vara pinsamt, det måste vara nytt men ändå eget, lika bra men ändå annorlunda. Ja, herregud ...
Medan jag skrev på bok två plockade jag till mig Kaninhjärta, och jag bläddrade genom systrarnas sista sommar tillsammans och kände mig så främmande, så vilsen; kommer allt det här från mig? Hur i hela friden gjorde jag?

Jag skrev den nionde versionen av bok två på min lilla, rosa mini-pc, alldeles ny, och bara tänkt som skrivdator (jag har varken internet eller några egentliga program installerade = inga distraktioner), och sedan, när boken var klar, förde jag över den till min stora laptop och läste några sidor på måfå. Och jag rös; det var då jag började misstänka att jag slutligen, kanske, möjligen, faktiskt, hade fått till det.
Jag tog itu med redigeringsarbetet, och jag undrade om jag skulle komma mycket längre än såhär utan Ada, eller om det var dags? Så blev jag nervös, och jag mailade Ada och frågade om hon hade lust att läsa ett ganska rått manus typ NU? Och hon hade både lust och tid, så jag skickade manuset, och sedan kom Förlagstystnaden, den fruktade. En dag gick, ännu en dag, sedan en helg, och jag kunde inte sitta still, jag sms:ade, och Ada svarade;

"Jag läste i helgen (och njöt) och inväntar nu Anna för att kunna ge besked. Men jag är imponerad! Kram"

Jag klamrade mig fast vid hennes ord, jag tänkte, VA?
Vi pratades vid i telefon några dagar senare, och Ada sa att jag skulle få besked innan veckan var slut. Sedan sköt de upp beslutet tills senast nästa onsdag, som var igår, och jag hann nojja och tänka och undra (de tycker olika och storyn håller inte och men Ada skrev ju att hon var imponerad, hon måste ju vara det då, imponerad!) så ringde hon redan i tisdags, och luften gick ur mig.

Nu är jag författare på riktigt, och det är gott att veta, det att jag är gjord av rätt virke, det att jag kan.