När man läser

... en recension, utan att vara beredd (eftersom jag har släppt taget och successivt slutat googla eller alls leta), och det råkar vara skrivet av en av dem jag har störst respekt för, och hon kläcker ur sig något sådant här:

"Jag kan inte annat än att bli imponerad av Christin Ljungqvist. Hon visar med ”Fågelbarn” att hon är en av Sveriges mest talangfulla nya författare."

Då får man en hård, hård klump i halsen. Och blicken blir alldeles skymd.