Var gång Anne tänker tillbaka

... på det duvblå huset i slutet av vägen, på Emilias inglasade veranda och alla brinnande stearinljus som blänkte i fönstren och den skymmande himlen på utsidan, tänker hon på syrenbusken som växte där, på de vita blommorna som hängde i klasar och de brunkantade bladen och hur busken tycktes absorbera skymningsljuset och återge det pulserande. Hennes blick sökte sig alltid ut genom fönstret till de vita, små blommorna när det blev intensivt, när det för korta, hemska ögonblick var som om världen upphörde att existera och allt som återstod var rummet där de satt. Det är nog därför som hon minns syrenbusken, inte deras koncentrerade ansikten i skenet av elden eller hur Emilia lät när hon avbröt och störde för att göra sig själv till en del av vad som hände, utan de vita blommorna och hur de såg ut när ingenting annat kändes verkligt.