Svar på frågorna
... jag bad om för nån veckan sen. Tar även med en som ställdes över Facebook.
Alekzandra;
Vad läser du för böcker? Vad läste du när du var ung? Hur kom du in på gotik? Vart börjar du i en ny bok? Kommer du fortsätta på samma tema?
Jag är väldigt, väldigt kräsen. Väldigt. På sängbordet och byrån ligger knappt påbörjade, redan ratade, böcker som på ett eller annat sätt stör mig. De böcker som har fallit mig i smaken är Donna Tartts, Marisha Pessls, Linda Olssons, Tana Frenchs. Oftast tjocka böcker, märker jag, skrivna av kvinnor, och oerhört välskrivna. När jag var ung läste jag mycket Kitty-böcker. Sen "avancerade" jag till Marian Keyes. Min första stora läsupplevelse är och förblir Den hemliga historien av Donna Tartt.
Jag har aldrig sett det som gotik. Menar du spökena? Eller det mörka? Jag tycker om mörka historier. Och jag tycker om livets och dödens stora mysterier. Är väldigt filosofiskt lagd. Tänker ofta på vad det som händer runt oss verkligen betyder. Ställer vardagsgnäll mot allt det obevisade med universum. Påminner mig själv om att varje stund räknas, och att vi tjänar på att se bortom varandras dåliga humör, och så. Därför skriver jag gärna om böcker som ligger på gränsen, för att skapa den rätta känslan av att det är bråttom att leva, bråttom att älska.
Nu får jag bromsa mig.
Jag börjar alltid från början när jag skriver. Så snart jag fått en idé öppnar jag ett nytt dokument och bara blajjar loss. Sen försöker jag hitta struktur i texten, delar upp den i vad som sen ska bli kapitel, och så vidare.
Jag kommer delvis fortsätta på samma tema. Men jag har också uppslag till nåt helt annat. Som faktiskt kan bli stort.
Alma:
Kanske något om hur du får ihop historien: mindmap? Postitlappar på en vägg? Eller gör du som jag och bara skriver på där det känns kul och så sitter man till sist med en massa scener som inte hänger ihop och.... Nej just ja, det är ju vad som skiljer hobbyförfattaren från yrkesförfattaren, förmågan att få ihop en bok. Hur gjorde du?? Tack.
Haha, ja, det här med hur är väldigt skräddarsytt, beroende på person. Man märker liksom vad som funkar bäst. För mig är det att skriva ner hela idén i ett dokument, skriva till information allt eftersom jag går runt och grunnar, flytta om och dela upp texten till nåt som sen blir kapitelskisser. När jag är klar med detta, som jag kallar synops, alltså sammanfattning, öppnar jag ännu ett nytt dokument, döper det till en arbetstitel, som hittills också blivit böckernas sluttitel eftersom jag brukar väva min historia runt namnen. Och i det nya dokumentet, som ju är råmanus, eller grunden för en bok, och som förlaget till slut får läsa, klistrar jag in textdelarna från synopset. Sätter namn på kapitlen (kör aldrig med siffror, av nån anledning ...), strukterar upp. Sen börjar jag skriva. Första kapitlen är alltid de lättaste. Nånstans i mitten blir det trögt. Där är jag dessvärre nu, med Rävsång. Närmare slutet blir det lättare. Men när jag når slutet blir jag alltid så velig. För jag vet oftast inte var jag ska sätta den sista punkten.
Anonym:
Det är alltid spännande att höra spök-snack. Kanske någon självupplevd spökhistoria? Var tar du insperation till din spöktema i dina böcker?
På releasefesten av Kaninhjärta fick jag veta av en bloggare att det finns en riktig historia om ett par tvillingar i Vallda, eller Kungsbacka, där en av dem dog. Jag kommer inte ihåg vem som sa det, så läser du detta får du gärna återkomma till mig! Har försökt leta lite information om detta då det ju är superduperintressant, men än så länge inte hittat nåt! Dock inte letat speciellt noga, heller. Vet inte riktigt var jag ska börja. Prövade med Kungsbackas tidningar men fick inget svar ... Det tycker jag dock klassas som spökhistoria. Samma sak med exemplet jag drog på Utbudsdagen. Att Astrid Lindgren alltid varit, och alltid kommer vara, en stor inspiration för mig. Att jag citerar henne i Kaninhjärta, ville citera henne igen i Fågelbarn. Surfar in på hennes hemsida under tiden jag skriver på tvåan, och inser att jag vet väldigt lite om henne. Så jag börjar läsa under fliken "Människan". Och får där veta att Astrids bästa vän hette Anne-Marie (tvillingarna i Kaninhjärta heter Mary och Anne), att Astrids pappa hette Samuel, hennes mamma Hanna. Ja, som huvudkaraktärerna i Fågelbarn. Rys på den.
Samma sak har hänt nu, när jag skriver Rävsång. Ett lustigt sammanträffande som än så länge inte går att avslöja, men som är på samma nivå. Som om det viskas i mina öron ...
Sen har jag gått hos ett medium sen jag var runt arton år. Hon är vass som satan. Träffar precis rätt på så mycket privat, outtalat, att det är så långt från ett horoskop i tidningen man bara kan komma. Det var hon som övertygade mig om spökens existens. Det finns ingen annan rimlig förklaring.
Eva Selin:
Det finns förstås en nyfikenhet kring ditt förhållande till det övernaturliga. Och så undrar jag om fler karaktärer ur den första bokens grupp kommer att träda fram mer.
Jag har gått in på spöken här ovan. Och ja, absolut, karaktärerna kommer att dyka upp igen. Rävsång utspelar sig under samma tid som både Fågelbarn och Kaninhjärta. Men i ett annat liv. Ur ett par andra ögon. Hanna får vi se om och om igen, för hon är ju, som sagt, min röda tråd ;)
Alekzandra;
Vad läser du för böcker? Vad läste du när du var ung? Hur kom du in på gotik? Vart börjar du i en ny bok? Kommer du fortsätta på samma tema?
Jag är väldigt, väldigt kräsen. Väldigt. På sängbordet och byrån ligger knappt påbörjade, redan ratade, böcker som på ett eller annat sätt stör mig. De böcker som har fallit mig i smaken är Donna Tartts, Marisha Pessls, Linda Olssons, Tana Frenchs. Oftast tjocka böcker, märker jag, skrivna av kvinnor, och oerhört välskrivna. När jag var ung läste jag mycket Kitty-böcker. Sen "avancerade" jag till Marian Keyes. Min första stora läsupplevelse är och förblir Den hemliga historien av Donna Tartt.
Jag har aldrig sett det som gotik. Menar du spökena? Eller det mörka? Jag tycker om mörka historier. Och jag tycker om livets och dödens stora mysterier. Är väldigt filosofiskt lagd. Tänker ofta på vad det som händer runt oss verkligen betyder. Ställer vardagsgnäll mot allt det obevisade med universum. Påminner mig själv om att varje stund räknas, och att vi tjänar på att se bortom varandras dåliga humör, och så. Därför skriver jag gärna om böcker som ligger på gränsen, för att skapa den rätta känslan av att det är bråttom att leva, bråttom att älska.
Nu får jag bromsa mig.
Jag börjar alltid från början när jag skriver. Så snart jag fått en idé öppnar jag ett nytt dokument och bara blajjar loss. Sen försöker jag hitta struktur i texten, delar upp den i vad som sen ska bli kapitel, och så vidare.
Jag kommer delvis fortsätta på samma tema. Men jag har också uppslag till nåt helt annat. Som faktiskt kan bli stort.
Alma:
Kanske något om hur du får ihop historien: mindmap? Postitlappar på en vägg? Eller gör du som jag och bara skriver på där det känns kul och så sitter man till sist med en massa scener som inte hänger ihop och.... Nej just ja, det är ju vad som skiljer hobbyförfattaren från yrkesförfattaren, förmågan att få ihop en bok. Hur gjorde du?? Tack.
Haha, ja, det här med hur är väldigt skräddarsytt, beroende på person. Man märker liksom vad som funkar bäst. För mig är det att skriva ner hela idén i ett dokument, skriva till information allt eftersom jag går runt och grunnar, flytta om och dela upp texten till nåt som sen blir kapitelskisser. När jag är klar med detta, som jag kallar synops, alltså sammanfattning, öppnar jag ännu ett nytt dokument, döper det till en arbetstitel, som hittills också blivit böckernas sluttitel eftersom jag brukar väva min historia runt namnen. Och i det nya dokumentet, som ju är råmanus, eller grunden för en bok, och som förlaget till slut får läsa, klistrar jag in textdelarna från synopset. Sätter namn på kapitlen (kör aldrig med siffror, av nån anledning ...), strukterar upp. Sen börjar jag skriva. Första kapitlen är alltid de lättaste. Nånstans i mitten blir det trögt. Där är jag dessvärre nu, med Rävsång. Närmare slutet blir det lättare. Men när jag når slutet blir jag alltid så velig. För jag vet oftast inte var jag ska sätta den sista punkten.
Anonym:
Det är alltid spännande att höra spök-snack. Kanske någon självupplevd spökhistoria? Var tar du insperation till din spöktema i dina böcker?
På releasefesten av Kaninhjärta fick jag veta av en bloggare att det finns en riktig historia om ett par tvillingar i Vallda, eller Kungsbacka, där en av dem dog. Jag kommer inte ihåg vem som sa det, så läser du detta får du gärna återkomma till mig! Har försökt leta lite information om detta då det ju är superduperintressant, men än så länge inte hittat nåt! Dock inte letat speciellt noga, heller. Vet inte riktigt var jag ska börja. Prövade med Kungsbackas tidningar men fick inget svar ... Det tycker jag dock klassas som spökhistoria. Samma sak med exemplet jag drog på Utbudsdagen. Att Astrid Lindgren alltid varit, och alltid kommer vara, en stor inspiration för mig. Att jag citerar henne i Kaninhjärta, ville citera henne igen i Fågelbarn. Surfar in på hennes hemsida under tiden jag skriver på tvåan, och inser att jag vet väldigt lite om henne. Så jag börjar läsa under fliken "Människan". Och får där veta att Astrids bästa vän hette Anne-Marie (tvillingarna i Kaninhjärta heter Mary och Anne), att Astrids pappa hette Samuel, hennes mamma Hanna. Ja, som huvudkaraktärerna i Fågelbarn. Rys på den.
Samma sak har hänt nu, när jag skriver Rävsång. Ett lustigt sammanträffande som än så länge inte går att avslöja, men som är på samma nivå. Som om det viskas i mina öron ...
Sen har jag gått hos ett medium sen jag var runt arton år. Hon är vass som satan. Träffar precis rätt på så mycket privat, outtalat, att det är så långt från ett horoskop i tidningen man bara kan komma. Det var hon som övertygade mig om spökens existens. Det finns ingen annan rimlig förklaring.
Eva Selin:
Det finns förstås en nyfikenhet kring ditt förhållande till det övernaturliga. Och så undrar jag om fler karaktärer ur den första bokens grupp kommer att träda fram mer.
Jag har gått in på spöken här ovan. Och ja, absolut, karaktärerna kommer att dyka upp igen. Rävsång utspelar sig under samma tid som både Fågelbarn och Kaninhjärta. Men i ett annat liv. Ur ett par andra ögon. Hanna får vi se om och om igen, för hon är ju, som sagt, min röda tråd ;)
 |
| Rävsång - how boy meets girl. |
Kommentarer