Min pappa, Ann-Christine

... av Ester Roxberg, som jag anser kvalar in på punkt 1. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson.

Baksidestext:

År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine.
Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli.

 

En lätt bok, ljus bok om något oerhört tungt och svårt. Så full av känslor och tankar att jag känner mig alldeles förtvivlad när jag läst klart. Ester Roxberg har ett rakt och avskalat och ömt språk, och hon ger inga svar utan lämnar allt åt mig som läsare, vilket jag älskar. Boken är fragmentariskt berättad, där Ester varvar minnen och nutid med gamla dagboksanteckningar, snabbt norpade dialoger och farmors brev till pappa Åke när han låg på något slags "lasarett" för att bli av med sin -"sängvätning" som liten. Och kanske är det inte meningen, men jag blir rosenrasande på den där farmodern. Vilket avstånd hon tar till sin son i dessa brev. Så hon stöter bort honom, håller honom ifrån sig. HON om någon vet EXAKT hur kluven han är, men som dåtidens gammaldags tankesätt ignorerade hon det svåra och "förbjudna". Samtidigt tvingade hon Åke långt in i sig själv. Först när han är 58 får han nog, liksom! Ett helt liv, intvingad!

Berättelsen är makalös, inte bara för detta, utan också för att Åke/Ann-Christine är präst, men att Ann-Christines inträdande tas emot så varmt, så fint, när jag förväntade mig motsatsen. Kyrkan har förändrats. De gamla könsnormativa tankarna har luckrats upp. Nu får man lov att vara den man är, åtminstone där Åke/Ann-Christine var präst.

Att våga det här är så himla modigt. Både att som man bli kvinna (eller för all del, kvinna bli man), men också att skriva om sin förälder, öppna upp dörren till sitt privatliv. Det är en balansgång, en risk. Jag utgår ifrån att Ann-Christine fått läsa manuset innan tryck, men det är ju så jättelätt att såra någon, vem som helst, bara man skriver en bok som är fullständigt påhittad! För alltid tar man små bitar av allt och alla runt sig, och att då ta hela biten?

 

Jag är berörd av, och tacksam för, att Ester och hennes pappa vågade.

Boken får 4 av 5.

 

Kaosutmaningen är ursprungligen en tysk utmaning, som via How Hollow Heart and Full kom till Sverige för snart ett år sedan. Ett gäng bokbloggare skapade tillsammans en ny utmaning för år 2014, och döpte den till Kaosutmaning 2.0. Utmaningen går ut på att läsa 20 av 40 böcker enligt en förbestämd lista, som hittas här. Startdatum är 1 januari 2014 och utmaningen håller på till 31 december 2014. Böckerna du läser får endast förekomma en gång på listan.