Att falla ur berättarrösten, och tillbaka igen

Ibland vill jag stressa ur mig texten innan den är riktigt redo, och då blir det som inläggets titel att jag faller ur berättarrösten något. Fast, egentligen gör det ingenting. Hellre så än att inte skriva någonting alls. Åtminstone hittills.

Ser man på den dramaturgiska kurvan (vilket jag helst inte gör, rädd för att mekanisera skrivet) befinner jag mig någonstans mellan fördjupning och upptrappning.

Karaktärerna har just fördjupat en uppgift som kommer förändra deras liv på varsitt sätt. Dessutom kommer huvudkaraktären, ytterst motvilligt, behöva förändras, och hon är rädd för det. Medan jag stod och diskade idag (vilket inte var led i någon prokrastinering, snarare ett nödvändigt ont) kom jag också på vad som fattades i tidigare stycke (som jag hade skrivit innan texten var redo, och fallit ur berättarrösten), och kunde peta in lite nerver. Så blev texten samma som övrig text, med samma klangbotten, och sådant märker oftast inte läsaren men smärtsamt nog författaren.

För kvällen (och natten) är jag gräsänkling. Detta skriv (this very moment) kan lätt omvandlas från kvällspass till nattpass. Särskilt när jag varit på massage, lagat vegetarisk chili, fikat med Denise och Pelle och promenerat hem från Haga genom Slottsskogen, alltså levt lite liv, varit duktig (till och med diskat!), då får jag sitta uppe till sent. Lite te, sedan lite kaffe. Ja. Bra feeling.

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien "Boken blir till" under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.