Kvällspasset

... gick sådär, är jag rädd. Förmiddagar brukar i regel vara bästa tiden för skriv, för mig (faktiskt innan frukost, då hjärnan är som klarast). En liten flisa av dagens prestation, ändå:

Jag stod kvar en stund på den tjocka, röda mattan, med tom blick mot de ljusa fönstren, när jag som av en slump (finns slumpen, egentligen?) såg Heinrich. Han var inte på sitt rum utan i salongen, till höger om mig, framför brasan, med bok och ett glas konjak (säkert hade han precis avslutat sin middag och kört dit, vissa eftermiddagar sökte han andra personers sällskap mer aktivt). Han iakttog mig (glasögonen blänkte som runda isskärvor) med spänd mun. Jag tog ett djupt andetag och gick in till honom, nickade mot de gäster som satt där, slog mig ner i fåtöljen intill hans svävstol.
"Jag har allt undrat när du skulle sluta ignorera mig”, sa han, och la ner boken i knäet.


Jag tycker om huvudkaraktären, alltså berättarjaget, mer och mer. Hon är både ljuvlig och förskräckligt egocentrisk, om vartannat, samtidigt som jag sympatiserar med hennes ambivalens inför att bli vuxen och tvingas fatta beslut. Min tanke är att, som alltid, göra karaktärerna tvetydiga och svåra, så till vida att de varken är goda eller onda, eller lätta att helt igenom bara älska. Jag vill att man som läsare ska bli förbannad på dem ibland, och andra stunder verkligen förstå dem. För så uppfattar jag människor rent generellt: vi är inte svarta eller vita. Vi är grå.
Jag jobbar också eftertänksamt med språket i varje bok. Huvudkaraktären i retropunk-trilogin har inte samma röst som Anne i Kaninhjärta eller Finn i Rävsång. Som författare är det mitt ansvar, lika väl ett privilegium, att lyssna in mig på dem och berätta deras historia med deras röster, inte min.

Ikväll har jag satt ihop min och Denises inspirationsresa till Lincolnshire, England, och steampunk-festivalen där. Den är inte helt färdig (youtube-verktyget kan vara lite svajigt, ibland), men det blir nog släpp på den i början av nästa vecka. Och jag är nöjd! Det var en himla rolig och inspirerande resa, och att titta igenom alla filmsnuttar lockar tillbaka minnena.
Som av en slump råkade jag också snubbla över mer bildinspiration till kommande illustrationer. Tänker särskilt på den där bilbilden: hur en motorväg ser ut massor av år senare, när asfalten luckrats upp av gräs, maskrosor och trädrötter och bilarna börjat sjunka. Kanske människorna hamnade i köer och plötsligt, av okänd anledning, tvingades överge sina bilar och fly?

nature-reclaiming-abandoned-places-10

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien "Boken blir till" under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.

Kommentarer

Charlotte sa…
Jag blev så glad när jag såg att du var tillbaka i bloggen igen! Att följa ditt skrivande ger mig mer inspiration än du kan ana; du är en boost för oss med manus i byrålådan! :)

Så tack snälla för att du börjat blogga igen och låter mig följa med på din resa! :)
Christin sa…
Men åh, så glad jag blir! Det är så sällan någon kommenterar, även om jag ser att det är många som läser, så jag vet liksom inte om det är uppskattat eller om människor för det mesta bara slentrianläser här.

Kommentarer, dialog - väldigt, väldigt viktigt för oss som bloggar.

Så tack.

Vad skriver du på?