Årets svenska ungdomsbok
Det är en kategori jag skulle vilja vinna i, en rättvis kategori.
Återigen, och outtröttligen, är "barn- och ungdomsboken" uppe på tal sedan Augustprisnomineringarna släpps i morgon. Eller, som jag börjat säga: De Hopbuntade. Jag skrev inlägget förra året, har justerat det lite för att jag liksom allt och alla långsamt förfinas i sitt utförande, men här kommer texten igen:
Svenska Förläggareföreningen instiftade priset 1989 för att belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år. Priset delas ut i tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok.
Årets svenska skönlitterära bok innefattar romaner, noveller, deckare och poesi för vuxna. Årets svenska fackbok innefattar biografier, reportageböcker, matböcker och faktaböcker för vuxna. Årets svenska barn- och ungdomsbok innefattar pekböcker, ungdomsböcker, kapitelböcker, bilderböcker, ung vuxenböcker, matböcker och faktaböcker för barn och unga. Jag hoppas detta är en fullgod summering.
Hur som helst.
Har någon någonsin tänkt på att den svenska barn- och ungdomsboken inte existerar? Jag menar, barnböcker är en sak, ungdomsböcker en annan. Att dessa delat kategori sedan slutet på 80-talet är oerhört märkligt, för att inte säga oseriöst och missvisande. De är, utan tvekan, den mest belånade gruppen hos Biblioteken. De är, alltså, riktig litteratur. De är, trots detta, så oerhört vitt skilda i sitt litterära tilltal. Ändå har Augustprisjuryn jämfört illustrerade barnböcker för ettåringar med ungdomsromaner för 20-åringar i syfte att bedöma vilken av dem som är bäst i hela 25 års tid.
Enligt pollen intill tycker ni hopbuntandet görs "av gammal vana", möjligen också på grund av diskriminering. När mamma gick i skolan under 60- och 70-talet stod N för Neger i alfabetet "av gammal vana" innan man förstod diskrimineringen och ändrade till Nyckelpiga. Eller, som Astrid Lindgren sa: "Det var när Lasse var liten och jag gick med honom i Vasaparken som jag på allvar blev medveten om hur barnen hela tiden hunsades och trampades på av de vuxna." Om än taget ur sin kontext, och ändå väldigt träffande vad gäller hur man behandlar ung litteratur i Sverige, idag, fortfarande.
Om Augustpriset verkligen vill "belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år" måste det sluta bunta ihop barnböcker och ungdomsböcker i en kategori, när det rör sig om två. Det måste sluta diskriminera, istället belöna barnböcker och ungdomsböcker var för sig, med samma utrymme som vuxenlitteraturen (som för övrigt redan belönas med två kategorier).
Detta är del av ett större problem. Barnböcker och ungdomsböcker behandlas som "sämre litteratur" rent generellt. De buntas ihop på ett sätt som man aldrig skulle göra med den vuxna litteraturen, får mindre utrymme bland gammelmedias recensioner (kommer förmodligen aldrig tilldelas Nobelpriset), och författarna till desamma syns inte lika ofta som vuxenboksförfattarna i exempelvis Babel, morgonsofforna, trots att tidningsläsarna/tittarna förmodligen är föräldrar, eller ungdomar, eller vuxna som läser crossover, trots att barnböcker och ungdomsböcker är av samma slags finlir på hög nivå som vuxenlitteraturen, trots att allt litterärt skapande kräver ypperligt gott hantverk av författarna oavsett slutprodukt, trots att det finns så mycket att säga om processen. Den allmänna uppfattningen kommer sig av tidningarnas och tv-programmens vinklingar, prisernas och utmärkelsernas kategoriseringar, rentav butikerna möblerar efter dessa premisser! Med detta följer ett ansvar. Uttryck som "en medelgod ungdomsroman" som "innehåller lite för mycket av, tja ... alltihop" borde inte få passera en kunnig redaktör hos de stora tidningarna, eller, för all del, artiklar som hade kunnat bli så mycket mer intressanta, bara man hade tittat lite längre, som Elin Boardy skriver.
Bara för att böckerna riktar sig till något slags minoritet, vars läsande tydligen sjunker, förtjänar de inte mindre fokus. Snarare tvärtom. För sjutton, dra det längre: uppmuntra författare att skriva för unga genom att låta barnlitteraturen och ungdomslitteraturen få likvärdigt utrymme med vuxenlitteraturen! Som ett stort, litterärt pris borde Augustpriset gå i bräschen för sådant här, inte vila kvar i gamla, gaggiga värderingar.
Jag tyckte det var dags att reformera priset förra året. Givetvis tycker jag samma sak i år eftersom mig veterligen ingenting förändrats. Sveriges läsambassadör håller med. Jenny Jägerfelt och Lisa Bjärbo också, för att nämna några av oss.
Det har alltså blivit dags för ett upprop.
Återigen, och outtröttligen, är "barn- och ungdomsboken" uppe på tal sedan Augustprisnomineringarna släpps i morgon. Eller, som jag börjat säga: De Hopbuntade. Jag skrev inlägget förra året, har justerat det lite för att jag liksom allt och alla långsamt förfinas i sitt utförande, men här kommer texten igen:
Svenska Förläggareföreningen instiftade priset 1989 för att belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år. Priset delas ut i tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok.
Årets svenska skönlitterära bok innefattar romaner, noveller, deckare och poesi för vuxna. Årets svenska fackbok innefattar biografier, reportageböcker, matböcker och faktaböcker för vuxna. Årets svenska barn- och ungdomsbok innefattar pekböcker, ungdomsböcker, kapitelböcker, bilderböcker, ung vuxenböcker, matböcker och faktaböcker för barn och unga. Jag hoppas detta är en fullgod summering.
Hur som helst.
Har någon någonsin tänkt på att den svenska barn- och ungdomsboken inte existerar? Jag menar, barnböcker är en sak, ungdomsböcker en annan. Att dessa delat kategori sedan slutet på 80-talet är oerhört märkligt, för att inte säga oseriöst och missvisande. De är, utan tvekan, den mest belånade gruppen hos Biblioteken. De är, alltså, riktig litteratur. De är, trots detta, så oerhört vitt skilda i sitt litterära tilltal. Ändå har Augustprisjuryn jämfört illustrerade barnböcker för ettåringar med ungdomsromaner för 20-åringar i syfte att bedöma vilken av dem som är bäst i hela 25 års tid.
Enligt pollen intill tycker ni hopbuntandet görs "av gammal vana", möjligen också på grund av diskriminering. När mamma gick i skolan under 60- och 70-talet stod N för Neger i alfabetet "av gammal vana" innan man förstod diskrimineringen och ändrade till Nyckelpiga. Eller, som Astrid Lindgren sa: "Det var när Lasse var liten och jag gick med honom i Vasaparken som jag på allvar blev medveten om hur barnen hela tiden hunsades och trampades på av de vuxna." Om än taget ur sin kontext, och ändå väldigt träffande vad gäller hur man behandlar ung litteratur i Sverige, idag, fortfarande.
Om Augustpriset verkligen vill "belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år" måste det sluta bunta ihop barnböcker och ungdomsböcker i en kategori, när det rör sig om två. Det måste sluta diskriminera, istället belöna barnböcker och ungdomsböcker var för sig, med samma utrymme som vuxenlitteraturen (som för övrigt redan belönas med två kategorier).
Detta är del av ett större problem. Barnböcker och ungdomsböcker behandlas som "sämre litteratur" rent generellt. De buntas ihop på ett sätt som man aldrig skulle göra med den vuxna litteraturen, får mindre utrymme bland gammelmedias recensioner (kommer förmodligen aldrig tilldelas Nobelpriset), och författarna till desamma syns inte lika ofta som vuxenboksförfattarna i exempelvis Babel, morgonsofforna, trots att tidningsläsarna/tittarna förmodligen är föräldrar, eller ungdomar, eller vuxna som läser crossover, trots att barnböcker och ungdomsböcker är av samma slags finlir på hög nivå som vuxenlitteraturen, trots att allt litterärt skapande kräver ypperligt gott hantverk av författarna oavsett slutprodukt, trots att det finns så mycket att säga om processen. Den allmänna uppfattningen kommer sig av tidningarnas och tv-programmens vinklingar, prisernas och utmärkelsernas kategoriseringar, rentav butikerna möblerar efter dessa premisser! Med detta följer ett ansvar. Uttryck som "en medelgod ungdomsroman" som "innehåller lite för mycket av, tja ... alltihop" borde inte få passera en kunnig redaktör hos de stora tidningarna, eller, för all del, artiklar som hade kunnat bli så mycket mer intressanta, bara man hade tittat lite längre, som Elin Boardy skriver.
Bara för att böckerna riktar sig till något slags minoritet, vars läsande tydligen sjunker, förtjänar de inte mindre fokus. Snarare tvärtom. För sjutton, dra det längre: uppmuntra författare att skriva för unga genom att låta barnlitteraturen och ungdomslitteraturen få likvärdigt utrymme med vuxenlitteraturen! Som ett stort, litterärt pris borde Augustpriset gå i bräschen för sådant här, inte vila kvar i gamla, gaggiga värderingar.
Jag tyckte det var dags att reformera priset förra året. Givetvis tycker jag samma sak i år eftersom mig veterligen ingenting förändrats. Sveriges läsambassadör håller med. Jenny Jägerfelt och Lisa Bjärbo också, för att nämna några av oss.
Det har alltså blivit dags för ett upprop.
Kommentarer