Don't be like the rest om them, darling
Jag kände det hända knappt en minut innan det hände. Min magkänsla, alltså! Den har blivit väldigt mycket vassare sen hon flyttade in. Kanske är det mammainstinkterna som ställts på max, och så snappar man upp de där tunna ödestrådarna som hela tiden flyter runt i luften?
Jag vill bara börja med att säga att jag och lilltutan mår bra - ingen skadad. Men såhär var det: jag åker alltid spårvagn till och från jobbet. Från jobbet brukar vagnen vara knökefull, många får stå upp. Jag stod framme vid föraren och höll mig i en stolpe. Just innan Ekedalsbacken i Majorna fick jag som förkänsla att en bil skulle ramma oss. Rakt in i sidan, tyckte jag. Samtidigt var det liksom bara en tanke, en fantasi. Jag gjorde inget åt känslan utan stod kvar där jag stod.
Så for vi nerför backen i rasande fart och vagnen började plinga - det där ljudet som betyder att man ska flytta sig ur spår. Jag såg genom framrutan hur en bil helt missade oss och var på väg in i vår körväg. Vagnen plingade, plingade, tvärbromsade. Jag såg det här hända, som i ultrarapid, och försökte verkligen hålla emot. Men jag snurrade ohjälpligt runt stolpen, drogs med av den jättelika kraften, och togs emot av en engelskspråkig tjej som frågade vad sjutton det var som hände.
"It was a car", sa jag, helt rusig av adrenalin. De andra passagerarna utstrålade nåt slags vibrerande chock som fyllde hela vagnen, och när jag tittade ut stod bilens nos nån dryg halvmeter från sidan av vår. Vagnen plingade och plingade, det lät skärrat på nåt vis, och bilen fick i backen och backade undan.
Eftersom jag är författare och alltid tänker såhär, att saker skulle kunna hända, hur och vad och vem och när, vad som skulle bli sedan, känns det paranoid(t?) att agera efter dessa tankar. Men jag undrar om jag ändå inte spände musklerna lite extra där, i backen? Från och med nu tänker jag agera. Better safe then sorry, eller don't be like the rest of them, darling.
Jag vill bara börja med att säga att jag och lilltutan mår bra - ingen skadad. Men såhär var det: jag åker alltid spårvagn till och från jobbet. Från jobbet brukar vagnen vara knökefull, många får stå upp. Jag stod framme vid föraren och höll mig i en stolpe. Just innan Ekedalsbacken i Majorna fick jag som förkänsla att en bil skulle ramma oss. Rakt in i sidan, tyckte jag. Samtidigt var det liksom bara en tanke, en fantasi. Jag gjorde inget åt känslan utan stod kvar där jag stod.
Så for vi nerför backen i rasande fart och vagnen började plinga - det där ljudet som betyder att man ska flytta sig ur spår. Jag såg genom framrutan hur en bil helt missade oss och var på väg in i vår körväg. Vagnen plingade, plingade, tvärbromsade. Jag såg det här hända, som i ultrarapid, och försökte verkligen hålla emot. Men jag snurrade ohjälpligt runt stolpen, drogs med av den jättelika kraften, och togs emot av en engelskspråkig tjej som frågade vad sjutton det var som hände.
"It was a car", sa jag, helt rusig av adrenalin. De andra passagerarna utstrålade nåt slags vibrerande chock som fyllde hela vagnen, och när jag tittade ut stod bilens nos nån dryg halvmeter från sidan av vår. Vagnen plingade och plingade, det lät skärrat på nåt vis, och bilen fick i backen och backade undan.
Eftersom jag är författare och alltid tänker såhär, att saker skulle kunna hända, hur och vad och vem och när, vad som skulle bli sedan, känns det paranoid(t?) att agera efter dessa tankar. Men jag undrar om jag ändå inte spände musklerna lite extra där, i backen? Från och med nu tänker jag agera. Better safe then sorry, eller don't be like the rest of them, darling.
Kommentarer