Osäkerheten

Det värsta jag vet är att känna mig osäker. Jag avskyr att känna mig osäker, avskyr att rodna och "tappa ansiktet", ändå tycks jag inte växa ifrån det, oavsett hur "gammal" jag blir. Jag är fortfarande lika känslig för andra människors tankar och känslor som när jag var tonåring, det är som att de studsar in i mig eller tvärs igenom, som att de smittar. Helst vill jag bara omge mig med de jag känner och slippa nya eller utmanande personer. Helst vill jag förpuppa mig i min graviditet och låtsas att jag stannade på nåt av de första brödjobben jag haft, att jag varit där nu i 10 år, att jag känner alla som jobbar där så väl att de blivit blasé.

Osäkerheten är ett problem för mig, fast man kanske inte tror så när man träffar mig eller ser mig i nåt sammanhang. Jag har hört att man kan uppfatta mig som tuff och hård, kanske lite skrämmande. Till och med min bästa vän säger så! Det är verkligen knäppt! Fast ändå ... när jag tänker på det, så kan det vara en omedveten försvarsmekanism. Att jag försöker verka skrämmande, så att människor inte förstår hur vek jag faktiskt är, så att de inte ska komma för nära. Gah ... jag trodde jag hade löst problemet när jag blev författare, när jag blev tydlig för min omgivning, när jag plötsligt var lätt att förstå och kategorisera. Jag trodde jag övertygade mig själv där om min egen styrka och slutade tveka såhär.

För det är en sak vara i sitt yrke, att kliva runt på Bokmässan, upp på scener eller in i montrar. Jag behöver inte förklara vem jag är eller vad jag kan eller gör, det finns fint paketerat mellan två pärmar. Jag känner mig stark där. Jag går in i en roll på scen, tar på mig nåt slags rustning och ger mitt allt. Men sen, när jag ska till ett nytt jobb, eller ett gammalt? Då fungerar inte den där rustningen. Jag kan inte vara författare i varje situation, det funkar liksom inte. Så blir jag otydlig igen, undanglidande, tyst. Osäkerheten flyter upp, den där förbannade känslan av att vara utesluten och inte riktigt passa in, inte riktigt bli förstådd, och jag rodnar och känner mig avig. Jag inbillar mig att människor tycker jag är konstig, eller att de pratar om mig. I vissa fall stämmer det säkert men långt ifrån alltid!

Kanske har den återvändande osäkerheten med min växande mage att göra? Jag känner mig bekväm med min familj och mina vänner, men jag hamnar i en märklig sits med avlägsna släktingar och halvnya människor som tittar på mig, liksom för att se hur mycket jag vuxit sen sist. Det händer att jag måste parera händer som drar i mina kläder, eller saker som sägs om min mage, min kropp. Jag är väldigt ovan vid detta! Och jag märker att jag går i försvarsställning långt innan jag ens hamnar i situationer. Magen hit och magen dit, alltså, stackars dem som på nåt fysiskt sätt sticker ut eller har nån uppenbar sjukdom som de ständigt måste förklara eller försvara! Det här är ju ändå övergående ... men jäkligt jobbigt. Jag märker att människor som vanligtvis är mjuka och försynta nu stövlar på, in i vårt privatliv, eller in under mina kläder, och jag reagerar på precis samma sätt som alltid: jag vill lämna, smita, byta samtalsämne, sparka bakut. Istället för att hålla min mark och sparka tillbaka. Säga ifrån, markera. Jag avskyr ju det där med konflikter och dåliga stämningar, lika mycket som jag avskyr osäkerheten eller känslan av avighet. Eller så hänger det ihop? Jag vill liksom inte förstöra middagar för att nån tjatar om att jag dricker dåligt, ska jag inte ha vin? Eller att jag inte orkar stå i centrum vareviga gång för att min kropp förändras. Jag vet att det nog är där lösningen sitter - i min mun och ryggrad. Frågan är bara hur jag ska hitta den styrkan, när jag trodde att jag faktiskt redan hittat den?
Jag känner mig så frustrerad! Jag trodde verkligen jag hade kommit förbi det här, att jag kunde skita i vem eller vilka jag var omgiven av, att jag kunde vara mig själv hela tiden!

Japp, det blev ett självutlämnande inlägg, det här ... jag behövde skriva det, som ett slags disclaimer.