Att föda ett barn

Runt 4 på morgonen den 14e juli sa det "smätt". Eftersom min korsrygg knäppt och knakat under graviditeten var jag van, men detta lät annorlunda, så pass att det väckte mig. Och jag tänkte genast att hinnan brustit. Min syster hade berättat att det var så när hennes tredje barn kom, ljudet var så högt att både hon och hennes man hörde det i bilen på väg mot BB. Jag gick på toaletten men inget vatten kom, så jag smög tillbaka till sängen. Ändå kändes att nåt var annorlunda, och direkt jag la mig ner började det rinna ordentligt. Skyndade in på toaletten, sen väckte jag Kristoffer. Han satte sig "käpprakt upp", denna slitna metafor ...

Jag satte på mig TENS-elektroderna, två i korsryggen och två vid ljumskarna, och bänkade mig i soffan. Värkarna var svaga men täta, de kom med någon minuts mellanrum bara, så vi ringde Varbergs BB. De ville att vi skulle göra en vattenavgångskontroll. Fine, tänkte jag, men så snart vi lagt på blev jag putt. Som att jag inte vet skillnaden på vatten och kiss, bara för att jag är förstföderska? Överlag behöver man stångas en del när man föder barn första gången, då inte bara för att öppna upp för ongen utan för att folk ska tro en.
Ändå, vi ringde koordinatorn för Göteborg som delar ut födselplatser. Där fick vi veta att Östras mottagning öppnade först klockan 8. Jag ställde in mig på att åka dit, mamma, syster och Kristoffer tyckte vi borde åka till BB direkt.
Efter att ha prövat att bada utan större framgång (TENS var i princip det enda som hjälpte, då under hela dagen dessutom, tror det handlar om att ha kontroll över nåt) var jag också redo att åka. Kristoffer ringde koordinatorn som propsade på den där sablars kontrollen. Han frågade om de alls hade nån plats, damen svarade att det fanns en på Östra. Vi vägrade Östra. Kristoffer la på och bestämde att vi skulle köra till Varberg.
Jag blev lite smått orolig över om vi alls skulle hinna. Och jag hade det bra kämpigt på väg ner till bilen. Tog på mig den klänning jag tänkt föda i (som jag senare glatt bytte mot sjukhusklänning, den hade ju knappar framtill!) och stapplade ut i trapphuset. Sen tog jag mig ner successivt, med pauser lutad mot väggarna.
Värkarna var som mensvärk fast i hela kroppen. När de kom blundade jag och gick in i mig själv, och eftersom de kom så tätt blundade jag från dess att jag satte mig i bilen och sen resten av dagen. Jag blundade, blundade, blundade, och det är faktiskt ett tips - på så sätt begränsar du intrycken och spar på energin!

Bilfärden ner satt jag och tryckte på TENS-apparaten för varje värk och behövde ständigt höja styrka. Det stack och brände skönt i skinnet, under elektroderna. Kristoffer körde på och 09:30 checkade vi in på Varbergs BB - jag i rullstol. Jag vägrade gå. Jag ville ju blunda! Så jag blev körd in i entrén utan att möta vare sig blickar eller se den där hemskt långa korridoren ... saker som hade tagit på mig, helt klart. Jag var helt inuti, i varje våg, och jag kände mig stark.
Innanför BB's dörrar fick jag inte åka rullstol längre. Det kändes lite jobbigt. Sjuksköterskan uppmuntrade mig att gå in i ett förundersökningsrum, där jag fick sitta i en kall undersökningsstol och hon kopplade mig till en CTG-apparat för att kolla värkarna. När vi blev godkända visades vi vidare in till förlossningen, där vi fick rummet allra längst ner. Jag fick alltså gå, gå, gå, och titt som tätt luta mig mot väggarna.
Herregud. Det var väldigt skönt att komma in i sitt rum och stänga om sig. Kände mig så exponerad, på nåt sätt! Osolade ben, en genomvåt jättebinda ... väl på rummet provade jag pilatesboll, att stå, att gå. Men tvärtemot vad jag tänkt (att vara upprätt) ville jag ligga på sidan i sängen, svagt upplutad. På så sätt kunde jag vila mellan varje värk. Jag kontrollerades och var öppen 3 centimeter.
Jag bad om sterila kvaddlar och lustgas, inget av detta hjälpte. Istället andades jag genom varje värk och tryckte, tryckte, tryckte på TENS-apparaten. Jag var i varje värk och struntade helt i att tänka på de som skulle komma. Kristoffer matade mig med yoghurt och smoothies och höll koll på Ruts puls.

Efter en stund (alltså några timmar, jag hade ingen koll på tiden) placerades en elektrod på Ruts huvud. TENS-apparaten störde ut mätningarna av hennes hjärtslag, så jag fick skippa den. 5 centimeter öppen bad jag om EDA - mina värkar kom så tätt, krystreflexerna böljade genom kroppen närmast omöjliga att stå emot (jag fick inte krysta än!), jag började bli trött. Narkosläkaren förundrades över hur lugn och stilla jag var när han stack mig nära ryggraden så det krasade. Jag var lugn, jag var stark. Jag var så förbannat bestämd - mer än nåt annat kände jag detta som ett prov för själen, inte kroppen.
EDA gav större mellanrum mellan värkarna och tog udden av dem. Jag kunde jobba med dem mer nu. Centimeter för centimeter kom Rut ut. Hennes puls gick upp lite väl högt ibland, då lugnade jag henne i magen genom att säga "så ja" med mörk, mässande röst - då gick pulsen ner. Jag märkte inte när hon passerade de fruktade spinaetaggarna - inte mer än att det började kännas rejält. Ändå var det ingen smärta så som jag förväntade mig den, snarare en kraft som kramade min kropp.

När det var dags att krysta hamnade jag slutligen på rygg - som jag inte hade tänkt göra. Ändå kändes det rätt då. En fantastisk sjuksköterska vid namn Caroline Skantze guidade Rut ut i världen - hon töjde mig, sa när jag skulle krysta och inte, hur jag skulle krysta ("mot mina fingrar!"), och hon lät mig få ta min tid. På det sättet sprack jag inget. En av skötarna sa "våga" och jag vågade trycka så mycket att jag helt och hållet gav efter - 17:02 kom Rut, först huvudet och sen den lilla kroppen. Upp på mitt bröst, ett högt skrik, jag sa "så ja" och hon tystnade direkt. Det var kärlek från första stund, nåt jag varit försiktig med att förvänta mig. Hon är min onge och det kände jag, vårt band fanns redan där.