Babylycka

• hormoner from hell (fortfarande, tre veckor efter förlossningen - OBS! Detta ska tydligen vara normalt, alla förstföderskor där ute! Utan att för den sakens skull kallas Baby Blues eller förlossningsdepression, bara vanliga jäkla hormoner ...)
• bebisdoft
• upphackad sömn

• så mycket ljuvlig närhet
• flera nya nyanser av trötthet
• ENORM kärlek

• isolering
• nya grejer varje dag
• amningsprestigehelvete

• hon har samma händer som jag, fast pyttesmå
• orka, orka, orka (hur mycket orkar man? var går gränsen? ska man vara orolig för sig själv?)
• bebisleenden (eller är det gas?)

• stresspromenader
• utflykter till gamla ställen som plötsligt känns helt nya
• förväntningar och framtidslust 

• att knappt aldrig få vara ifred
• längtan efter henne så snart hon sovit lite mer än två timmar
• längtan efter sin man

• BVC-besök som bekräftar: hon är ett A-barn! 
• alla dessa tårar
• förundran

Alla sa att första tiden är tuff - jag skulle vilja säga att den är psykisk terror. Du sover några timmar per natt med minst två avbrott, du bär tungt, du smyger runt i ditt eget hem och lyssnar efter minsta gny, du hinner inget (life on hold), du har hormonrubbningar, du gråter, du känner dig otillräcklig och uppgiven, du hittar kraft du inte visste att du hade. Det är skrämmande och stort och oerhört krävande. Och oerhört värdefullt. Du har nog aldrig förut känt sådant värde. Du känner att du utvecklar en del av dig som varit slumrande, du känner att du kämpar för någon annan på ett sätt du aldrig gjort. Du investerar i någon annan och därmed i dig själv. Du blir till en andra gång. Det tar allt av dig.