Veleriet

Ja, jösses, som jag har velat det senaste. Från dess att Rut föddes har mitt skrivande förändrats: samma penna, samma nivå på berättandet men en annan motivering. Den att all fokus flyttats till henne, och att det jag gör indirekt påverkar henne, och att det då inte känns särskilt aktuellt att sitta instängd på kammaren, eller iväg på stadsbibblan, och syssla med nåt som kan bli stort men också litet istället för att bara ... vara med henne. Eller jobba och tjäna pengar som kan ge oss ett bättre bo, en bättre tillvaro, roligare semestrar, ett pensionsspar.

Och sen inser jag att allt mitt inte ska kretsa kring Rut. Barn som växer upp så, med sina föräldrars obrutna fokus och förhoppningar, sina föräldrars åsidosatta drömmar, planer, behov, de bär mycket på sina smala små axlar. Jag skriver inte för nån annans skull. Jag skriver inte för att tjäna pengar. Allt jag gör kan inte ha ett pengafokus för då dör jag.

Antingen skulle jag skriva en vuxenthriller om Hanna Fagerström, då jag rent krasst tror den kan sälja mer än mina ungdomsböcker, eller så skulle jag skriva uppföljaren till Vita Tigern: Svarta Tigern. Jag valde det sistnämnda.
Jag valde med hjärtat.
Jag älskar den lilla tösen Avalon, och nån måste berätta hennes historia. Hon ska ju betyda enormt mycket för vårt framtida land.