Allt du kan om: skrumplever

Usch. Ibland undrar jag varför jag hittar på så hemska saker. En av mina karaktärer i Rostfågel dör i cancer och jag spenderade runt en timme i telefon med onkologen Pia Dellson, som gav mig detaljerade beskrivningar av sjukdomsförloppet och gjorde mig illa berörd, inte meningen så klart. Men det är liksom en naturlig följd. Cancer är en hemsk, hemsk sjukdom att ens PRATA om, än värre vara nära, än värre HA. Som sagt. Usch.
En annan av mina karaktärer, i uppföljaren av Rostfågel, ska dö av skrumplever. Jag söker information och läser om olika fall av sjukdomen och fy fan... jag är där igen. Illa berörd. Jag har så stor fantasi. Det är därför jag knappt läser tidningen, lyssnar på radio, ser på tv: jag kan inte hantera informationen jag får. Hela huvudet fylls av intryck och bilder och bröstet blir stoppfullt av känslor och "tänk om" tills jag inte kan se någon som helst mening med att ens försöka leva och tro att världen är god och att människan kommer klara upp alla problem hon orsakat. Nej. Jag väljer att leva i en liten bubbla som släpper igenom lagom med information, där jag lever i min omgivning, gör något av det jag har närmast och kan göra något av, hjälper dem jag kan hjälpa, och så vidare. Det är så jag måste göra. Annars blir jag hemskt ledsen. Jag tror det kallas världssmärta.
Så. Skrumplever. Visste ni att man får gulsot om man inte söker hjälp? Att det bildas åderbråck i halsen som kan brista så att man börjar blöda, och kräks blod, b****r blod?
Där ser ni. Usch.