Christin Ljungqvist

Visst blev den retropunkigt snygg? Det är så det ska vara.

... blir det ikväll , så grymt inspirerande i all sin retropunkighet, eller vad säger ni? Fru D och jag ger särskilt plus till att det är Benedict Cumberbatch som spelar Alan Turing, eftersom vi älskar honom, men för våra män spelar det nog ingen större roll (!). Förrädare ... han är makalöst bra!

Vill du skriva en bok? Gör som jag och det är enkelt! jag skriver klart jag printar ut  jag låter vila minst två veckor jag korrläser jag redigerar jag skickar in till förlag Nej, jag skojar: det är inte enkelt, det är jättesvårt . Men som med allting man vill få gjort (bli vältränad, äta nyttigt, köpa hus) är det bara att börja. Börja, och du har börjat, och då gör du ju det redan, det du vill göra. Fortsätt göra, så lär du dig medan du gör, blir bättre, blir vassare, snart kan du faktiskt och då blir det riktigt intressant. Så börja. Processen är ju ljuvligt förjävlig och någonting vi vanligast glömmer att prata om, ni minns väl? "Åh, titta på mig, här står jag med min nya bok och allting är så fräscht och härligt!", nej, höpp höpp säger jag, vänta lite nu, vad ledde fram till detta? Berätta om din nopperkofta, dina frön innan de blev tankar, var befann du dig när boken allra först fick fäste i dig? Hur många timmar har du haft huvudvärk och svidiga ö

... kan så klart variera, men min slår hårt och stadigt. Trots att det känns som att jag snart ska sprängas.

Jo, jag har köpt ett album och börjat sätta in de bilder som blivit bra. Eftersom varje bild kostar cirka 10 kronor gäller det dock att vara sparsam, som sagt, och ytterst kräsen, samtidigt som det tar några dyrbara fotografier att lära sig hur man ska hantera inställningar och kameragrepp (det gäller också att hålla albumet långt, långt bort från små personer, som den som syns längst ner på tre av de fyra exemplen högst upp). Jag planerar att ta en bild på syster och mor när de kommer till storstan på fredag! Sedan måste jag givetvis fråga om lov, först, annars blir det jättekonstigt. Hur som helst. Det ger mig någonting visst att planera in sådana fotosessioner, som att jag varsamt plockar fina bitar ut mitt liv och pusslar ihop dem, som att just detta vill jag minnas när jag blivit gammal och grå, just detta: hur det såg ut i vårt första riktiga, gemensamma hem, hur min bästa vän och jag såg ut en vanlig dag på stan, mitt i livet, hur syster och mamma kliver av pendeltåget .

av Amanda Bergman Hollingby och Oskar Linnros, och Volvo. Jag lyssnar på den på repeat, känns som en sådan sinnesstämning idag. Mörkt, mörkare, mörkast. Djupare in i storyn, djupare in i mig själv där tvivel och ljus snor sig om varandra. Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min duett för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka  här , då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien "Boken blir till" under  SKRIVFABRIK/Mitt skriv , där tredje och avslutande delen ligger uppe nu!

Stjärnorna på slottet , Så mycket bättre , Deckarna , En clown till kaffet , jag tycker om upplägget (varje medverkande får en egen dag den bestämmer över, olika aktiviteter och en slutklämsmiddag), att få veta saker om intressanta människor, att få höra om drivkrafter, uppväxter och dåliga minnen ("Tårar till kaffet"), men det finns massor av olika slags upplägg man skulle kunna ta till (utöver detta upplägg , varför upplägget som sådant börjar bli lite upplagt ), istället för att, som det nu tycks vara: samma person krämar ur sig ett upplägg för fyra olika yrkesgrupper. Dessutom är jag trött på underhållningsmörkret. Någonting skaver, jag känner att jag vill förbi regissören och se råmaterialet, allt det bortklippta, otillräckliga eller alldeles för pregnanta. Vill man visa mörker som drivkraft finns andra att bjuda in än just superkända artister, komiker och deckarförfattare (de är inte ensamma om att ha ihjäl människor i sina böcker), varför exempelvis Deckarna borde ha

Har jag berättat för er om löken? Inte? Okej, då gör jag det. Löken är ett slags tes jag har, en sorts hållbarhetsteori om "hur man bör skriva", särskilt om man tänkt sig en tydlig gåta i boken som på något sätt ska bli löst (krim/skräck/fantastik och så vidare). Man ska alltså inte göra som Camilla Läckberg påstod i sitt sommarprogram ("Vet du inte hur du ska börja din bok? Okej, jag ger dig en början: Hon skrubbade blodet från händerna i handfatet ... "), åh nej, tvärtom: alla kan skriva de där första, nätta scenerna om blod och att dölja alla spår och ångra det man gjort och jadda jadda, alla kan fiktivt ha ihjäl någon (vi läser väl tidningen?). Det svåra är varför . Det absolut värsta jag som läsare vet är när hela spänningsbygget fallerar för ett fullständigt osannolikt motiv. Så, varför dödar människor varandra (utstuderat, planenligt, impulsivt?)? Vad är det som krävs (svartsjuka, hat, hämnd, psykisk störning, vanföreställningar?), ärligt talat, för a

Närmare bestämt "den lilla" på Frölunda Torg från klockan 11 till 18, i fall att ni vill ha en bok signerad. Kom förbi! Jag är en av de trevligaste författarna! Klädd såhär!

Hej kära läsare! Jag är en ung vuxenboks-författare/vass skribent/hejdundrande butiksförsäljare/administratör/projektarbetare som söker ett dagjobb någonstans i eller strax utanför Göteborg, alternativt på distans (ett dagjobb är vanligast ett deltids- eller halvtidsjobb man som författare kan kombinera med skrivet). Det vore fantastiskt roligt att få något slags arbete/engagemang på något av stadens bibliotek, dock vet jag att det oftast inte går eftersom de kräver att man är högskoleutbildad och det är inte jag. Det vore givetvis också makalöst spännande att få något slags kulturarbete, därtill, även om det är hög konkurrens om dessa. Det vore riktigt skoj att få något slags arbete på någon av stadens boklådor, gärna de fristående, dit jag tycker att SF-bokhandeln klassar sig. Det vore såklart även skönt och behagligt att få något slags arbete på ett kontor/en byrå/i en butik som inte alls har med böcker och kultur att göra, rentav vore det möjligen att föredra då jag kan behö

Teknikens under? Alltså, ja, till viss del är det ett slags under som i under lättar vissa arbeten (jag sitter ju här och kommunicerar med er, flera människor samtidigt via skrift på sajt där det kostar gratis!), medan det givetvis också gör andra arbeten onödiga (jag läste någonstans att butiksförsäljare kan vara ett yrke som slutar existera i framtiden?!). Så, i en del fall är tekniken någonting under ligt, snarare, som när vi använder mobiltelefonen i tid och otid (på väg någonstans, i soffan bredvid din älskling medan ni ser en film, under frukosten mitt emot densamma, när du ska göra 2:an på toaletten, i värsta fall det första du sträcker dig efter varje morgon), för att inte tala om datorn och paddan. Tekniken tycks skapa behov vi egentligen inte har, överstimulerar oss så till den grad att vi knappt kan slappna av inför en makalös solnedgång och inbillar oss till att tro att redovisar vi inte våra liv online och får dem gillade existerar vi inte. Visst är det underligt i dess

12 januari lämnade jag in manuset Ava & Vita Tigern till förlagen , och går sedan dess i väntans tider, vilket är typiskt för författaryrket, faktiskt norm, varför man bör hitta sitt sätt att hantera känslor som rastlöshet, olust, tvivel, oro. Hur jag gör det? Jo, såhär: jag jobbar stenhårt på att ta ut saker och ting i förskott, för det enda som kan hända då är att jag varit glad i onödan. Visst är det fasligt fantastiskt? Det tycker jag. Jag var nämligen en av dem som försökte ta udden av mina förväntningar för att slippa känna besvikelse (exempelvis medan jag släppte Kaninhjärta och Fågelbarn ), och istället gick runt i något slags halvt tillstånd där jag heller inte kunde känna riktig glädje. Att vingklippa sitt känsloliv sådär, bara för att ta kontroll över det? Riktigt uselt. Gör inte så. Tänk istället att det kommer gå bra. Tro att det kommer gå bra. Visualisera, planera och ha alternativ som den realist du är. Jag lever exempelvis på stipendium från Sveriges Författarfon

Rätt fingerställning rekommenderas! Lärde mig min under gymnasiet då jag, mot bättre vetande, pluggade Handel och Administration. REALLY? Yes. Min skrivprocess är väl så enkel att ni redan memorerat den men vad sjutton, vi tar den igen: jag skriver klart jag printar ut  jag låter vila minst två veckor jag korrläser jag redigerar jag skickar in till förlag Och nu kommer jag på någonting jag faktiskt tycker men sällan eller aldrig formulerar mig kring: enkelheten. Som grön skribent (grön = ny och liten) skrev jag om och ändrade så många gånger att jag förstörde mina manus, liksom jag behandlade mina allra tidigare konstalster: tills ritpapperet började ludda sig eller gick sönder (jag minns någonting min bildlärare sa under högstadiet: "En tavla blir aldrig klar, du måste bestämma dig för när det räcker"). När det räcker? Det är en subtil känsla. Hur som helst. Min skrivprocess är enkel för att det ska vara enkelt (själva arbetet är makalöst krävande, men överb

Men är osäker på hur, eftersom du inte bloggar själv, eller har Google+, eller vad allting nu heter ...? Ett smidigt och bra sätt är att fylla i sin mail-adress här till höger, så får du ett utskick varje gång jag publicerar någonting. Bra, väl? Superbra.

Jag fick just 100 följare på Instagram och det gjorde mig fasligt glad: Har du inte hittat till mig än? Klicka här ! Jag lägger upp mer där än på bloggen, det bara blir så.

När jag arbetat till sena natten med mitt skriv? Druckit kaffe, pressat på, tagit ut mig? Och sedan skickat in manuset till förlag? Den obönhörliga abstinensen. Abstinensen som inte hör bön, den gör mig alldeles kollrig. Plötsligt känns livet ödsligt tomt och jag har svårt att varva ner eller tänka att jag faktiskt kan unna mig en stunds vila. Nej, på med nästa projekt, och nästa! Jösses. Jag måste skärpa mig, där. Vet ju att vilan är essentiell för fortsatt arbete, eller fortsatt liv. Vad gör väl en dags bortavaro från den kreativa processen mer än att samla på goda ord och energi och intryck som faktiskt gör väl? Istället för att dricka kaffe, pressa på och ta ut mig illustrerar jag en illustration per dag, i princip, vilket är fasligt glidigt (och ger den där abstinensen en skjuts, som att kasta bensin på en eld, jag menar, stipendiepengarna tickar, är detta okej?). Det är någonting som måste göras, någonting med en deadline, precis som texten. Samtidigt som det känns som en l

Klicka här , massor med tips och smarriga anekdoter! Susanna Nissinen: "Annars så tänker jag alltid på det Stefan Ekman har skrivit om och pratar mycket om, att världen är en karaktär i fantasy, att man måste skapa världen på samma sätt som man skapar en karaktär." 

... Stålenhag , jag kan inte nog tjata om denna konstnär bland konstnärer! Han är makalöst fantastisk, och har lyckats skapa ett helt eget universum jag bitvis, faktiskt, känner igen. Alltså, hade jag inte själv varit en tecknande författare hade jag velat samarbeta med honom inför Ava & Vita Tigern, det är ett som är säkert. Titta bara: Jag menar satan i gatan, jag vill att han skriver en bok om sin värld. Eller frågar mig så att jag kan göra det. Denna är som tagen ur min egen fantasi, hur jag tänker mig svävarna i boken, när de fyller på bränsle. Helt magiskt vacker och realistisk, som att detta redan existerar:

I sin helhet ser min skrivprocess ut såhär: jag skriver klart jag printar ut  jag låter vila minst två veckor jag korrläser jag redigerar jag skickar in till förlag Med "korrläser" menar jag korrekturläser, alltså ett slags första-läsning efter det att manuset är klart och färdigvilat. Jag brukar ha pappersbunten i en gosig blå mapp (den är så mjuk, jag vet inte var jag fick den ifrån, kostar säkert 10 kronor i bokhandeln!), en röd penna (för att mina anteckningar ska synas) samt ett block intill mig, och eftersom detta är en härlig del av skrivprocessen sätter jag mig i soffan eller någon fåtölj, unnar med te och choklad, tänder ljus. Man kan säga att jag firar smått att jag är klar och äntligen kan hålla "boken" i mina händer. Så börjar jag läsa, och minsta lilla sak jag reagerar på markerar jag på något sätt (stryker, skriver till, drar ifrån, sätter frågetecken, skriver "omf" som betyder omformulera, och så vidare), medan andra saker inte

En övergiven plats, inspiration till Ava & Vita Tigern. Då var min lilla bloggledighet över! Jag passade på över storhelgerna (som för övrigt var fantastiska! Ledighet är fasligt härligt, eller som Tomas Sjödin säger: "Det händer när du vilar" ), samtidigt som jag ruvade lite på skrivet, liksom samlade på mig ord. För det vet nog de flesta av er, vare sig ni skriver eller inte, att vi tycks ha ett visst mått ord per dag innan bössan är tom. Då blir det fasligt svårt att, samtidigt som man korrläser sitt bokmanus, blogga samtidigt. Hur som helst. Manuset är inlämnat nu (jag har en märklig känsla i bröstet, som ett slags abstinens! när jag inte längre arbetar på någonting med sådan intensitet), och min tanke är att blogga minst en gång per dag till dess att jag far till Mexiko med familjen (14 februari, då blir det bloggledighet igen ...), bland annat om detta: korrläsning av manus redigering av manus att illustrera sin egen bok antagningsprocessen På torsdags

Bild: Kent Hallberg, inlånat från Göteborgs-Posten Kära vänner, idag flög manuset ur min famn och in i tre andra. Tre förlag, alltså, av varierande storlek, med varierande image och pondus, och jag vill pröva mein meisterwerk hos just dessa på grund av deras vitt skilda verksamheter och sätt att arbeta. Så får vi se om någon av dem nappar, vem av dem som nappar och vad de i så fall erbjuder. Deadline är satt till 2 mars (innan dess kan jag få ett ja eller ett nej, efter dess fattar jag beslut om det finns ett att fatta) för att göra det hela hanterbart, varför det blir till att vänta från och med idag. Min väntan blir dock sällsamt trevlig: halva tiden kommer spenderas i Mexiko, den andra ska illustreras bort, samtidigt som jag, efter tips från Jakob Wegelius , lyssnar på ljudböcker för första gången i mitt liv. Hur som helst. Jag känner mig som en lyckligt urkramad trasa, helt och hållet slut i bollen. Ska rulla ut yogamattan nu och köra en runda, sedan ta mig ett gott bad. S

... som helt gått mig förbi (Diana, din luring!): jag och författaren Anna Andersso n på Bokhandeln Laholms innergård, där hon hade sitt boksläpp, och jag och Kristoffer råkade ha vägarna förbi. Det var varmt, minns jag, och det fanns fruktkolor på ett bord i skuggan, och vi började småprata, jag och Anna. Så kommer Diana, en av bokhandelns ägare (vilken jag känner ganska gott efter att ha jobbat jul här, och besökt boklådan flertalet gånger då vår stuga ligger i närheten), ut och säger att jag inte ska vara blygsam, att jag ska presentera mig. Och då gjorde jag det.  Sedan pratade vi om våra olika böcker, kommande bokmässa och vad vi gillade för litteratur, det blev ett fint möte, jag kände mig uppfylld efteråt. Det rentav syns att jag blivit mer trygg i min roll, ungefär som jag vant mig vid att kalla Kristoffer "min man", vilket han ju faktiskt är. Konstigt, detta med titlar, oftast duckar jag när tillfällen som dessa ges, och det är synd. Kanske ska det bli ett