Kväll, helt plötsligt

Hemskt, så fort dagarna går! Jag borde fundera på att försöka vända dem, vakna tidigare, lägga mig tidigare. Redan vid fyra, fem på eftermiddagarna är ju solen nere igen och mörkret här. Kring Stugan är det kompakt, inte alls som i stan. Och tystnaden är tyst. Väldigt tyst.

Det blev inget av vår tur idag. Vi har jobbat som bara den och får skjuta på det tills i morgon istället. Jag tar mig igenom de mastiga, sista kapitlen dessa dagar. Märker att de blir längre på något sätt, mer händelserika. Är det att följa den dramaturgiska kurvan? Jag går närmare cancern än jag gjorde innan, mycket tack vare att jag gjort min research nu och vet mer, och ju närmare, desto mer människa, desto mer scener och situationer som är viktiga, men gripande. Känslomässigt påfrestande. Så jag är trött. Stakar mig framåt och vill bara bli klar med det sista, så jag kan putsa. Redigera.

Så ser jag fram emot responsen från Marcus sambo, också, som lämpligt nog är psykiatriker. Den infon ska filas in på flera ställen i texten.

SEN ska det redigeras, igen.

Men det är roligt, och beroendeframkallande. Och jag hoppas jag kan leva av det, en dag.