Vad The Sims har lärt mig 1

Jag tror att de flesta av oss har tankar som går "om bara X hade varit lite mer X hade vi haft en perfekt relation" eller "om bara jobbet på X hade varit X hade det varit ett perfekt jobb för mig", och så vidare. Om bara något hade varit på ett annorlunda sätt hade det varit perfekt. Men vill vi ha perfekt?

Jag har som bekant spelat Sims ett bra tag nu, närmast knarkat det. Och jag har kommit till en massa insikter. Exempelvis har jag kommit förbi vissa spärrar i mitt framtidsdrömmande, både vad gäller familjeliv och karriär. När man är en sim är allting möjligt, och löjligt enkelt, så visst. Simmen som är skrämmande lik mig har mitt drömhus, en man, en son och en författarkarriär och kulorna rullar in. Men sen då?

Jag har lärt mig att det perfekta livet är väldigt tråkigt. Jag har lärt mig att det är alla de där "om" som gör att vi känner oss stimulerade. Inga relationer är perfekta och TACK GODE GUD för det. Inga jobb är perfekta och tack gode Gud... vad skulle vi annars prata om? Stundtals avsky, kämpa för, sträva efter? Det är i uppbyggnaden av livet som vi lever det. När livet är färdigt, när allting ligger på plats, när det bara är att åka med, det är då vi börjar dö. Kanske inte kroppsligt. Men ni förstår vad jag menar.
Vi behöver sträva. Vi behöver defekter. Vi behöver stimulanspunkter för att kämpa och känna och leva. Jag älskar alla mina relationer, hur halta och lytta de än är, och jag älskar att jag efter juljobbet saknar jobb. Det är inga nerförsbackar, det är jävlaranamma-energi.
Och jag skriver som aldrig förr av den sorten.

Så, gläd er år det som stör, för tänk så jävla trist och innehållslöst livet annars hade varit.