Änglarnas tecken
Angelologi - Änglarnas tecken var mycket välskriven när det gäller faktan, den övergripande känslan av tid och rum och realismen. Jag kunde tro och föreställa mig allt av Danielle Trussonis värld (och hennes bok var härlig att läsa efter Donna Tartts något trögare Den lilla vännen) och köpte nefilims existens rakt av.
Boken är definitivt läsvärdig och underhållande, jag slukade den på några dagar!
Låt mig nu lämna kommentarer om bristerna, då de lär åtminstone mig som skribent en hel del:
det märks att Danielle lagt ner stor möda på sitt synops, tagit reda på fakta, besökt platser, lärt sig saker och blivit insatt. Boken är enormt spännande och som sagt, mycket välskriven. Det jag reagerar på är skolexempel, som när hon beskriver karaktärer och kör på huvud-axlar-knä-och tå-knä-och tå-versionen; hårfärg och form, ögonfärg, munform och klädsel. Tröttsamt stereotypt, och inte alls så som vi betraktar människor. När vi träffar nya människor reagerar vi på det som särskiljer dem, och vi alla har något som särskiljer oss! Om det är en annorlunda näsa eller en särskild hårfärg eller kläder som sticker ut, eller födelsemärken, eller sätt att röra sig på, någonting unikt, nämn det om karaktären! Men just det där med att låta karaktären passera en spegel och studera sitt ansikte så att läsaren på så sätt får veta utseende, det är så tjatigt, så trist, så påtvingande på något vis.
Med tanke på detta; en scen jag retar mig på, där en av karaktärerna anser att de inte har tid att äta (i stil med "äter vi nu hinner vår fiende knappa in på oss"), men sedan, helt plötsligt och passande, ser till så att Evangeline får tvättat av sig och bytt kläder så att hon kan få skräda in i rummet och slå honom med häpnad (se framtvingad förälskelse mellan karaktärer en bit ner), det finner jag så planterat, så framtvingat, inte det minsta realistiskt, eller att det hör till saken. Alltså, om ett tycke ska uppstå mellan karaktärerna ska det falla sig naturligt i redan existerande scener. Att bygga scener i en sådan här bok som uteslutande handlar om att belysa en attraktion som inte märks och inte belyses någon annanstans känns påtvingat, det också. Om en attraktion uppstår mellan ett par karaktärer ska den gnaga sig kvar och flikas in i precis allt; den återspeglar hela det dygnet, sätter sin prägel på allt annat som upplevs och väntar på karaktären när den ska sova. Åtminstone om jag får välja.
Danielle låter många karaktärer passera ansiktslösa. När jag läser hennes bok fylls jag av en underlig tomhet; i flera scener förväntas jag som läsare själv fylla i statister. Mitt i ett stycke får jag veta att Evangeline har mött sina medsystrar i klostret på sin väg ner till kapellet, eller att hon under sin dag spenderat tid i deras närhet, men jag ser dem inte. Jag får inga detaljer, inte ens något litet. Bara så, återgivet för mig. Var är gestaltningen? Det gör mig en smula frustrerad, som om Danielle inte kan se det framför sig själv. Små ord räcker, om vad som helst; skor som knarrar på nunnan Ev. möter, ett radband som rasslar, någon som är förkyld, så jag som läsare får en känsla av vardag, av att vara där.
Detsamma när ett par av karaktärerna befinner sig på ett museum och det helt plötsligt (!) befinner sig turister i samma rum som dem. Hon nämner ingenting om detta förrän långt mycket senare, och då får jag en känsla av att det hela tiden har varit turister i rummet.
När tunga scener utspelar sig, avgörande scener, sveper hon så lättvindigt förbi dem, medan andra scener känns väldigt skrälliga, närmast parodiska. När de tunga scenerna kommer vill jag bromsa upp och verkligen uppleva dem; stämningen mellan karaktärerna, dofterna, smakerna, synerna, ljuden, känslorna. Våga bromsa upp i de viktiga scenerna så att läsaren verkligen får vara där!
Angående framtvingad förälskelse: jag avskyr kärlekar som författaren tvingar fram. Det är liksom förutbestämt att dessa två ska bli förälskade men jag får ingen känsla för det, jag får inte se dem fatta tycke. Det bara skrivs ut. Återigen slarvar hon med sin gestaltning och kör på återgivelser och plattityder. Det absolut häftigaste som finns är gestaltning, när den används rätt, så att läsaren själv känner vad som händer, utan att det skrivs ut; en kärlek uppstår mellan karaktärer och jag som läsare förstår det, inte för att det skrivs ut, utan för att karaktärerna börjar bete sig annorlunda i varandras närhet. Danielle vill att karaktärerna, som känt varandra i ett dygn, ska hålla hand. Utan att jag som läsare känner dragningen mellan dem. Det tenderar bli oerhört verklighetsfrämmande. Klappar på axlar, rentav en arm runt kan vara okej för några som just träffats och där tycket kanske är trevande eller svårgripbart. Och blickar, massor av blickar (man kollar ju in varandra först!) och leenden. Men inte hålla hand. Inte kyssa. Särskilt inte under de förhållanden som råder i scenen (folk har dött och karaktärerna själva har varit utsatta för dödshot). För att lindra varandras oro kan man ta i varandra, men då tröstande, stöttande. Inte kärleksfullt, det blir för sårbart enligt.
Dessutom känner jag att hon begår karaktärsbrott; en av karaktärerna är ingen dåtida gentleman som flyger upp från stolen när kvinnan han helt plötsligt älskar sätter i halsen, och häller upp henne ett glas vatten. Han är en New York-bo med laptop, en bohemisk konstnär, och så vidare, och även den gesten känns därför påtvingad då det inte finns en underbyggd attraktion mellan dem.
Det här är saker jag lärde mig under läsningen, men inte en sågning. Jag har tagit till mig av hennes brister men anser att de i stort inte sänker läsupplevelsen, åtminstone inte märkbart. Så ta det här på rätt sätt, kära läsare! Boken i sig är närmast ett storverk, hon har verkligen byggt någonting här och jag tror att filmatiseringen kan bli riktigt intressant.
Boken är definitivt läsvärdig och underhållande, jag slukade den på några dagar!
Låt mig nu lämna kommentarer om bristerna, då de lär åtminstone mig som skribent en hel del:
det märks att Danielle lagt ner stor möda på sitt synops, tagit reda på fakta, besökt platser, lärt sig saker och blivit insatt. Boken är enormt spännande och som sagt, mycket välskriven. Det jag reagerar på är skolexempel, som när hon beskriver karaktärer och kör på huvud-axlar-knä-och tå-knä-och tå-versionen; hårfärg och form, ögonfärg, munform och klädsel. Tröttsamt stereotypt, och inte alls så som vi betraktar människor. När vi träffar nya människor reagerar vi på det som särskiljer dem, och vi alla har något som särskiljer oss! Om det är en annorlunda näsa eller en särskild hårfärg eller kläder som sticker ut, eller födelsemärken, eller sätt att röra sig på, någonting unikt, nämn det om karaktären! Men just det där med att låta karaktären passera en spegel och studera sitt ansikte så att läsaren på så sätt får veta utseende, det är så tjatigt, så trist, så påtvingande på något vis.
Med tanke på detta; en scen jag retar mig på, där en av karaktärerna anser att de inte har tid att äta (i stil med "äter vi nu hinner vår fiende knappa in på oss"), men sedan, helt plötsligt och passande, ser till så att Evangeline får tvättat av sig och bytt kläder så att hon kan få skräda in i rummet och slå honom med häpnad (se framtvingad förälskelse mellan karaktärer en bit ner), det finner jag så planterat, så framtvingat, inte det minsta realistiskt, eller att det hör till saken. Alltså, om ett tycke ska uppstå mellan karaktärerna ska det falla sig naturligt i redan existerande scener. Att bygga scener i en sådan här bok som uteslutande handlar om att belysa en attraktion som inte märks och inte belyses någon annanstans känns påtvingat, det också. Om en attraktion uppstår mellan ett par karaktärer ska den gnaga sig kvar och flikas in i precis allt; den återspeglar hela det dygnet, sätter sin prägel på allt annat som upplevs och väntar på karaktären när den ska sova. Åtminstone om jag får välja.
Danielle låter många karaktärer passera ansiktslösa. När jag läser hennes bok fylls jag av en underlig tomhet; i flera scener förväntas jag som läsare själv fylla i statister. Mitt i ett stycke får jag veta att Evangeline har mött sina medsystrar i klostret på sin väg ner till kapellet, eller att hon under sin dag spenderat tid i deras närhet, men jag ser dem inte. Jag får inga detaljer, inte ens något litet. Bara så, återgivet för mig. Var är gestaltningen? Det gör mig en smula frustrerad, som om Danielle inte kan se det framför sig själv. Små ord räcker, om vad som helst; skor som knarrar på nunnan Ev. möter, ett radband som rasslar, någon som är förkyld, så jag som läsare får en känsla av vardag, av att vara där.
Detsamma när ett par av karaktärerna befinner sig på ett museum och det helt plötsligt (!) befinner sig turister i samma rum som dem. Hon nämner ingenting om detta förrän långt mycket senare, och då får jag en känsla av att det hela tiden har varit turister i rummet.
När tunga scener utspelar sig, avgörande scener, sveper hon så lättvindigt förbi dem, medan andra scener känns väldigt skrälliga, närmast parodiska. När de tunga scenerna kommer vill jag bromsa upp och verkligen uppleva dem; stämningen mellan karaktärerna, dofterna, smakerna, synerna, ljuden, känslorna. Våga bromsa upp i de viktiga scenerna så att läsaren verkligen får vara där!
Angående framtvingad förälskelse: jag avskyr kärlekar som författaren tvingar fram. Det är liksom förutbestämt att dessa två ska bli förälskade men jag får ingen känsla för det, jag får inte se dem fatta tycke. Det bara skrivs ut. Återigen slarvar hon med sin gestaltning och kör på återgivelser och plattityder. Det absolut häftigaste som finns är gestaltning, när den används rätt, så att läsaren själv känner vad som händer, utan att det skrivs ut; en kärlek uppstår mellan karaktärer och jag som läsare förstår det, inte för att det skrivs ut, utan för att karaktärerna börjar bete sig annorlunda i varandras närhet. Danielle vill att karaktärerna, som känt varandra i ett dygn, ska hålla hand. Utan att jag som läsare känner dragningen mellan dem. Det tenderar bli oerhört verklighetsfrämmande. Klappar på axlar, rentav en arm runt kan vara okej för några som just träffats och där tycket kanske är trevande eller svårgripbart. Och blickar, massor av blickar (man kollar ju in varandra först!) och leenden. Men inte hålla hand. Inte kyssa. Särskilt inte under de förhållanden som råder i scenen (folk har dött och karaktärerna själva har varit utsatta för dödshot). För att lindra varandras oro kan man ta i varandra, men då tröstande, stöttande. Inte kärleksfullt, det blir för sårbart enligt.
Dessutom känner jag att hon begår karaktärsbrott; en av karaktärerna är ingen dåtida gentleman som flyger upp från stolen när kvinnan han helt plötsligt älskar sätter i halsen, och häller upp henne ett glas vatten. Han är en New York-bo med laptop, en bohemisk konstnär, och så vidare, och även den gesten känns därför påtvingad då det inte finns en underbyggd attraktion mellan dem.
Det här är saker jag lärde mig under läsningen, men inte en sågning. Jag har tagit till mig av hennes brister men anser att de i stort inte sänker läsupplevelsen, åtminstone inte märkbart. Så ta det här på rätt sätt, kära läsare! Boken i sig är närmast ett storverk, hon har verkligen byggt någonting här och jag tror att filmatiseringen kan bli riktigt intressant.
Kommentarer