Ett bevis på...

... att det jag nojade över då, som att exempelvis inte ha råd till en ny soffa, går att lyckas med utan specifik inkomst; vi fick ärva Kristoffers pappas soffa. Den är SUPERfin. Den är vit, i grovt filttyg, svängd i formen och med en fotpall man kan ställa till och skapa en divan av.

Och mer därtill, men alltför osäkert än för att jag ska våga gå in på detaljer, som ytterligare bevis på att beslutet jag fattade i oktober/november förra året var rätt. Så ofta som möjligt (läs: alltid) ska man lyssna och följa sin magkänsla. Särskilt om den vrålar som från en avgrund.

Jag vaknade med låg inspirationshalt, men tvingade mig igenom och lyckades. Så nu skriver jag och räknar med att vara färdig innan februari är slut. Skrivande är hälften lust, hälften disciplin, och väldigt sällan kan åtminstone jag hamna i ett inspirationsrus där jag skriver och skriver och det blir fantastiskt. Det är som man säger ett hantverk, något att spika och såga och snickra på. Att förvänta sig annat är att faktiskt inte veta.