Nu, då?

Jag längtar tillbaka hit. Och jag vet inte om min paus härifrån har genererat mer energi. Däremot vet jag att mitt nyväckta läsande har. Avslutade precis Donna Tartts andra bok, Den lilla vännen, inte alltför imponerad. Hennes första är ju makalös. I denna gjorde hon, enligt mig, misstaget att försöka skriva på ett annat sätt. Och jag tänker, why fix something that isn't broken?

Kanske är det en form av yrkesstolthet att vilja utveckla sitt hantverk? Att utsätta sig för kreativa prövningar? Donna ville pröva att skriva på det svåraste av sätt; ur flera karaktärers perspektiv, rentav en allvetande författare som hopar in i huvudet på alla, hipp som happ, och då menar jag, närmast, alla.
Det kan ju vara jag som föredrar ett perspektiv framför många, jag som tolkar in för mycket. Men hennes andra bok spretar. Fördelen är att man som läsare får förståelse för två sidor av en historia, och att man som läsare också ser sanningen. Nackdelen är att den övergripande känslan är just spretig. Jag trivs som bäst när jag är med tolvåriga Harriet och jag vill egentligen uteslutande se världen med hennes ögon. Det kan också spela en roll, våra läsarjag. Jag är en person och vill följa en annan person, för precis som jag har karaktären inte större översikt över livet och tillvaron än jag. Med många karaktärer ser jag som läsare allt hela tiden och i det långa loppet blir jag överstimulerad.
Det är också en av fördelarna med Donna Tartts första bok, Den hemliga historien, där jag som läsare hela tiden sträcker mig efter sanningen tillsammans med berättarjaget, försöker få översikt och förståelse för de andra karaktärerna, men aldrig lyckas. Frustrationen, stimuleringen, nyfikenheten, allting triggas när jag försöker, försöker, få en bild av berättarjagets kamrater och deras komplexa relationer och en förståelse för berättarjaget i sig. Att inte veta allt. Det är, faktiskt, en skön känsla.

Senare, efter att jag morgonskrivit och ätit min frukost, ska jag förbi biblioteket och lämna tillbaka hennes bok och låna Angelologi av Danielle Trussoni.
Vad skriver jag på?
Rostfågel är en lite mer än sju år gammal historia. Jag skriver på någonting nytt. Jag vill inte säga mer (känslan för manuset tenderar förändras ju mer jag pratar och försöker beskriva det för andra i det här stadiet) än att skatan, högst upp på bloggen, har väldigt mycket med det att göra. Den är symbolen för hela boken, och för den unga kvinnan jag skriver om. Och än så länge går det bra. Jag passerade sidan 90 utan problem och är nu på sidan 112.
Utöver att skriva är jag i dagsläget mellan två jobb. Japp. I did it.
I "quitted" my dayjob.
Jag tror att det här innebär att jag är tillbaka. Men jag kommer att blogga olika mycket, ibland bara en gång i veckan. Ni får ha tålamod med mig.