Skrivtornet

Jag insåg precis vad min skrivlust är; ett torn. Med invändigt trasig stentrappa. Jag måste kämpa mig uppför, hela tiden, för att nå tornrummet. Och när jag väl är där, i det rummet, KÄNNS det. Det svindlar. Jag har underbar utsikt över allt runt omkring mig och jag skriver, om det där, och känner mig belåten för stunden och slappnar av, då halkar jag ner igen, tillbaka i trapphuset. Så börjar det om. Beroende på hur snabbt jag återvänder till skrivandet. Väntar jag för länge har jag dunsat i dörren längst ner, och då kan jag välja; ska jag klättra uppför igen, alla de där stegen?
Eller ska jag gå ut genom dörren?