Winter's bone

Såg denna i helgen och fascinerades. Den tar upp människans många djup, särskilt de skuggade delarna, och ännu en gång slås jag av hur jäkla intressant det är. Vi människor skiftar som havets yta. Bara vi bestämmer oss kan vi rättfärdiga oss själva till att förstöra en hel värld. Samtidig kan vi älska varandra och sörja varandra lika innerligt som elefanterna, delfinerna, svanarna. Vi bär allt liv på jorden inom oss och är det otäckaste samtidigt mest fantastiska som lever här. Porträtten i den här filmen är starka, ohyggliga vissa stunder, särskilt som den utspelar sig i amerikanska utbyggden med ett slags egenlag, där de gör upp sinsemellan och håller enad front mot rättsväsendet och är släkt med varandra, precis varenda en. No one kiss and tell 'cause if they do...
Det finns ingenting så otäckt som när rättfärdigandet visar sitt ansikte, värre än förnekelse, värre än övertygelse; en rättfärdigad människa agerar.
God skrivmåndag på er.