Drömmar, eller förnekelser?

Jag funderar mycket på var gränsen mellan dröm och förnekelse går, mellan drivkraft och förtvivlan, nära ett genombrott eller nära ett utbrott. Vet man någonsin det?
Vi lever i en värld som plötsligt säger allt är möjligt och du kan lyckas om du bestämmer dig för det. Det är alltså upp till oss att bestämma oss, kämpa vettlöst och slutligen lyckas vi. Självklart. För vad händer annars?
Jag bestämde mig för längesedan att bli författare. Jag har varit nära, nu känns det kallare. Kan jag bestämma mig för det igen?
En dröm är ett mål. Ett mål är en visualisering, alltså en mer preciserad dröm. Ser du ditt mål tydligt framför dig kan du sträva efter det mer effektivt. Och ja, vi får saker att hända runt omkring oss. Vi radierar förändring. Men hur länge är för länge? Om vi strävar efter vårt mål så pass att vi försakar andra drömmar? Försaker relationer? Upplevlser? Annan sorts utveckling?
Har vi strävat för länge då? Har vi börjat förneka då?
För att uppnå en dröm måste man tro. Man måste vara övertygad. För mig är det detsamma som förnekelser, alltså, man förnekar sin situation/ett visst tillstånd till förmån för en fantasi. Man ser sig själv utifrån så nära, så nära att lyckas. Man letar tecken på att det snart är dags. De som inte tror på ens drömmar, som är skeptiska, stänger man ute och väljer att umgås med dem som också är drömmare. Man sluter sig i en puppa och tror så frenetiskt att dröm blir förnekelse, drivkraft blir förtvivlan, för tiden går. Livet går. Ingenting är beständigt.
Så, vad krävs för att lyckas?
Jag har skrivit seriöst sedan jag var tretton år. Jag har avslutat minst tio olika manus. Jag har skickat till väldigt många fler förlag och varit nära ett par gånger, men fallit tillbaka. Jag har rest mig upp igen. Jag har skickat till väldigt många förlag, igen. Jag har fallit tillbaka, igen. Jag har rest mig upp, igen. Jag har tagit studielån och gått två år på olika skrivkurser. Jag var med när Kapitel1 öppnade portarna och bland de första att skriva på forumet. Jag var en av dem som lämnade sajten. Jag har pitchat mitt manus inför en förläggare och fått tummen upp. I slutändan blev jag ändå refuserad. Jag har rest mig upp, igen. Jag har kastat en sju år gammal manusidé (förmodligen något vi alla borde göra med vår första idé; trash it) och skriver på något helt nytt.
Jag har dessutom bloggat om allt detta större delen av tiden.
Vad, i min strävan, har felat?
Ah. Nu kommer jag på det.
Jag har ju inte Twitter.
Jag måste skaffa Twitter.