Saken är den...

... att jag tror på mina manus. Eller så kanske allting känns bättre, rentav möjligt, när solen skiner och himlen är klarblå, så starkt blå att det gör ont i ögonen. Lyssnar på Kent, sådär lagom melankoliskt och vackert, tvättar och funderar på att ta en god, Göteborgsk promenad igen.

Hit hann jag. Sedan ringde brödjobbet och tackade nej, däremot med de nu vanliga orden "jag fick en jättebra bild av dig". Anledningen var den att de rekryterade fem av sex tjänster internt och personal som redan finns inom företaget har ju förtur. Däremot ville de behålla mina papper om någon framöver blir sjuk och så vidare, alltid något. Och så ska jag höra mig för med de andra butikerna tyckte den tillkommande chefen, så det gjorde jag precis. Sedan har jag en butikschef som är intresserad av mig men sist vi hördes vid inte hade någon fast tjänst att erbjuda. Honom ska jag ringa.
Och så har jag en intervju på måndag, men den är mindre intressant, mer av ett kneg under tiden. Bättre än inget, dock!

Så.
NU ska jag deppa.