Döden på en blek häst
Det känns inte okej att skriva illa om en "skrivkollegas" bok, men jag vill komma med en puts åsikter som förhoppningsvis, möjligen, kan bli åthörda som en form av konstruktiv respons. Amanda Hellberg i Styggelsen ombesörjde varje scen väldigt noggrant. Där fanns även en rå skräcklusta som jag gillade (jag har tydligen svårt för att bli rädd för det jag läser, jag är mer visuell och måste blunda mig igenom vissa filmer, läs; Black Swan) medan hon i Döden på en blek häst hastar genom några av scenerna, ibland viktiga scener, sådana jag som läsare vill stanna kvar i och veta mer om.
Stora ämnen berörs i uppföljaren om Maja Grå. Det är en i många år saknad förälder. Det är ett mord på denna förälder. Det är Majas första kärlek (vad jag minns) och försök till att förverkliga sig själv, hitta sig själv, i konsten.
Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas om min mamma hade lämnat mig och min pappa när jag var ung, och jag tänker på programmet Spårlöst där människor söker sina rötter, oftast vuxna som blev adopterade som barn och vill hitta sina biologiska föräldrar, och jag känner en oerhörd sorg, en rastlöshet, som om en stor bit av mig saknas och jag inte kan finna ro förrän den satts på plats. Och jag tror att den känslan, den driften, delas av väldigt många. Jag tror att allt som går snett i livet går att sammankoppla med de saknade föräldrarna och att sökandet och finnandet av dem är hör ihop med föreställningen att allting ska lösa sig först då. Där finns så mycket att ta av... Det mest självklara vore att ständigt söka efter sin mamma, göra det till en besatthet (särskilt i tonåren!), och om jag sedan skulle få veta att mamma blivit mördad skulle jag känna sorg, djup sorg. Jag skulle gråta titt som tätt, särskilt när det inte passar sig, och jag skulle känna skräck. Jag skulle undra om inte personen som hade ihjäl mamma skulle komma efter mig (människan är i regel mer paranoid än vad som skrivs, vi ser rentav kopplingar där det inga finns). Jag skulle undra varför personen mördade mamma, hur personen kunde, var mamma en hemsk människa? Kände jag henne alls? Har jag någon skuld i det här? Skulle jag funnits där för min mamma? Har jag svikit henne? Vad för slags dotter är jag?
Amanda har ett grymt bildspråk och en fin vana att sätta egna namn på sin färgpalett och en fingertoppskänsla för detaljer, men jag vill ha mer djup, mer, mer! Jag vill gräva i varje scen! Ibland rentav stannar jag upp på de sista orden i varje stycke som om jag försöker frammana fler av dem, som om det döljer sig något mellan dem. Jag vägrar många gånger acceptera att scenerna redan är över och det är dags för nästa, för jag vet ju att hon kan. Jag skulle så önska att hon stannade upp i fler scener och kramade det gottigaste ur dem, att hon andades ut ur boken, fick orden att luckras upp av tårar, skimra av skratt, jag vill vara där. En av de starkaste scenerna i Styggelsen är den när Maja i "drömmen" svävar iväg över marken, över skogen, sveper ner över en damm/sjö, djupare ner i vattnet, hittar en rostig cykel där, kräftor... den scenen är ljuvlig. Helt sanslös. Vilket språk! Vilken känsla för detaljer! Vilket djup.
Döden på en blek häst är ju en så härlig story, i så fina miljöer, och det handlar om konst. Maja Grå är fascinerande, jag vill lära känna henne, verkligen lära känna henne och varför hon gör som hon gör, är som hon är. Om jag får önska något tills nästa bok så vore det att Amanda vågar stanna i scenerna och ombesörja dem noggrant a la Styggelsen. När hon är bra är hon bäst, faktiskt lite tarttisk.
Stora ämnen berörs i uppföljaren om Maja Grå. Det är en i många år saknad förälder. Det är ett mord på denna förälder. Det är Majas första kärlek (vad jag minns) och försök till att förverkliga sig själv, hitta sig själv, i konsten.
Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas om min mamma hade lämnat mig och min pappa när jag var ung, och jag tänker på programmet Spårlöst där människor söker sina rötter, oftast vuxna som blev adopterade som barn och vill hitta sina biologiska föräldrar, och jag känner en oerhörd sorg, en rastlöshet, som om en stor bit av mig saknas och jag inte kan finna ro förrän den satts på plats. Och jag tror att den känslan, den driften, delas av väldigt många. Jag tror att allt som går snett i livet går att sammankoppla med de saknade föräldrarna och att sökandet och finnandet av dem är hör ihop med föreställningen att allting ska lösa sig först då. Där finns så mycket att ta av... Det mest självklara vore att ständigt söka efter sin mamma, göra det till en besatthet (särskilt i tonåren!), och om jag sedan skulle få veta att mamma blivit mördad skulle jag känna sorg, djup sorg. Jag skulle gråta titt som tätt, särskilt när det inte passar sig, och jag skulle känna skräck. Jag skulle undra om inte personen som hade ihjäl mamma skulle komma efter mig (människan är i regel mer paranoid än vad som skrivs, vi ser rentav kopplingar där det inga finns). Jag skulle undra varför personen mördade mamma, hur personen kunde, var mamma en hemsk människa? Kände jag henne alls? Har jag någon skuld i det här? Skulle jag funnits där för min mamma? Har jag svikit henne? Vad för slags dotter är jag?
Amanda har ett grymt bildspråk och en fin vana att sätta egna namn på sin färgpalett och en fingertoppskänsla för detaljer, men jag vill ha mer djup, mer, mer! Jag vill gräva i varje scen! Ibland rentav stannar jag upp på de sista orden i varje stycke som om jag försöker frammana fler av dem, som om det döljer sig något mellan dem. Jag vägrar många gånger acceptera att scenerna redan är över och det är dags för nästa, för jag vet ju att hon kan. Jag skulle så önska att hon stannade upp i fler scener och kramade det gottigaste ur dem, att hon andades ut ur boken, fick orden att luckras upp av tårar, skimra av skratt, jag vill vara där. En av de starkaste scenerna i Styggelsen är den när Maja i "drömmen" svävar iväg över marken, över skogen, sveper ner över en damm/sjö, djupare ner i vattnet, hittar en rostig cykel där, kräftor... den scenen är ljuvlig. Helt sanslös. Vilket språk! Vilken känsla för detaljer! Vilket djup.
Döden på en blek häst är ju en så härlig story, i så fina miljöer, och det handlar om konst. Maja Grå är fascinerande, jag vill lära känna henne, verkligen lära känna henne och varför hon gör som hon gör, är som hon är. Om jag får önska något tills nästa bok så vore det att Amanda vågar stanna i scenerna och ombesörja dem noggrant a la Styggelsen. När hon är bra är hon bäst, faktiskt lite tarttisk.
Kommentarer