Konsten att skriva djupt

Det är faktiskt en konst. Alla kan vi ju berätta, alltså, återge en händelse mer eller mindre nyanserat.

"Var har du varit?"
"Ute på stan och handlat lite. Åh, vet du vad som hände, där, vid Domkyrkan? Jo..."

Men att skriva djupt är det inte alla som kan, eller för all del gestalta. Även i publicerade böcker kan jag känna mig snuvad på konfekten (så gammalmodigt det lät då...) om författaren går för fort fram och berättar istället för att gestalta. Skillnaden där emellan är något av det första man får lära sig på skrivkurserna och också avgörande för manusets/bokens förmåga att beröra. För mycket berättat berör knappt, för mycket gestaltat blir för mastigt. Så, konsten att skriva djupt innebär för mig att veta när det räcker med att berätta men att i övrigt gestalta, ta fram varje scen, placera läsaren i rummen där de utspelar sig, få läsaren att känna och se och höra det som karaktärerna gör. Det innebär att ta sig tiden och sedan veta när det räcker.

Jag har även tänkt på det här med spöken, hur olika författare beskriver dem i litteraturen. Misstaget somliga begår är att göra spökena främmande, enligt mig, spökena är baksidan av våra psyken. De sitter ihop med oss på många plan, inte minst i våra minnen. De rör sig vid gränserna för vad som är verkligt och overkligt och varje människa har sin egen uppfattning av livet, döden och evigheten. Givetvis kan personer som är ovana vid spöken reagera med rädsla men de flesta möten man får med döda är betryggande. Alltså är ett annat misstag att gestalta varje karaktär som rädd i mötet med spöken. Varför inte glad? Varför inte lättad? Det blir så monologt. Det finns liksom lika många olika spöken som det finns människor så att konfrontera ett spöke är likvärdigt med att konfrontera en svärmor eller ett jobbigt syskon eller vad som helst. Själen och psyket är två sidor av samma mynt, därför anser jag att spökhistorier ska gå hand i hand med psykologiska böcker, att man ska ta med den sidan av karaktärerna också, och för sjutton, släng in lite filosofi också. För annars blir det för platt. Det är som att missa den stora bilden om man bara berättar att det kommer ett spöke och karaktären blir rädd och så är det plötsligt över igen. När ett spöke är nära är det vanligt att man känner sig olustig till mods (i paritet med att någon bekant helt plötsligt kommit hem till en och man kanske inte är beredd på det, har fel kläder på sig, inget att bjuda på). Det är också vanligt att man uppfattar blinkningar i luften, rörelser i ögonvrån, knäppningar och ljud, sådant som är lätt att bortförklara. Utanförkroppen-känslor och kallvarma vågor genom kroppen och surr i öronen, sedan den starka känslan av att vara iakttagen, sedan ett budskap tydligt bland tankarna, ord som inte är dina, ord som kommer rakt och hårt.
Ska man skriva om spöken ska man veta sådant här.