Christin Ljungqvist

Jag vill ha ett vassare språk, ett som skär i hjärtat både smärtsamt och ljuvt. Jag vill veta saker om skrivandet, vara sådär skrivklok, med ett tag, publicerad redan. Jag vill skapa böcker som utvecklar och bidrar, som håller hög litterär nivå. Är detta min generations akilleshäl? Vår ömma punkt som får oss att vilja ha allting bara ett musklick bort? Vid middagen idag försökte jag återskapa ett citat jag läst en gång, every journey begins with one step , är det rätt så? Jag kände mig nöjd med mina steg, att vara mitt bland stegen, men den där ömma punkten ömmar ändå. Ibland önskar jag att allting kunde gå fortare, förutom åldrandet, att framgång plötsligt rasar ner över mig, att jag redan har ett vassare språk och vet saker om skrivandet och redan är publicerad och med i det offentliga rummet där författare diskuterar och skapar böcker som utvecklar och bidrar och håller en fantastisk nivå. Det där musklicket, jag kan inte sluta önska.

... har jag ingen ork. Typiskt! Å andra sidan kan det bero på att jag innan jag åt något förut stoppade i mig sisådär en fyra bitar choklad. Don't tell le Poff.

Så pigg man blir av att jobba! Har kallsvettats en del idag, nog lite feber kvar, men vad fan, här är jag nu, fem timmar senare, och piggiluren! Gäller att ligga i medan fanan är uppe; nu ska jag äta lunch och sedan skriva lite, eller tvärtom. Ja. Det blir nog tvärtom. Börjar sjunka in nu att jag har ett svävande möte i slutet av september, mitt i självaste Bokmässan, som gör att jag för första gången känner mig delaktig i detta stora. Behöver ju inte betyda någonting mer än vad det är; ett möte. Inget avtal eller så. Men ändå! Att ett förlag vill träffas, ATT de vill "prata igenom allt", bara det gläder mig. Varje steg framåt är ju en lärdom. Jag tänker suga i mig alla ord de säger, jag tänker njuta av varje ögonblick, ödmjuk och nyfiken, det är jag det!

Jag älskar detta slags väder, de väldiga molnen som tornar upp sig, de plötsliga skurarna, känslan av förändring och fläkt, så tittar skarpblå himmel fram och solen lyser. Sedan mullrar åskan och nya moln kommer, svullna och tunga klättrar de över landet. Jag känner mig förnyad och ren, jag känner mig helad. När regnet kommer kan jag tänka klart igen.  Jag läser Tana Frenchs Brottsplats: Faithful Place och jag ÄLSKAR . Kanske är det feberyrsel eller bara sanningen att detta är en bok som lyser, snart är den utläst, på bara några dagar, smack sa det.

Vad gör dig lycklig, vad gör dig lugn? En stilla stund i gräset, ett strå i din mun? Om du har längtat till vad jag tror, då vill jag du ska veta att du är så, välkommen så, upp i det blå här finner du ro på blott en stund. Här är det gott, här vill man bo, här kan kyssar och kärlek gro. Och det enda som du gör, för att ta dig dit du bör, är att du tror

Jag njuter. Varje ord, varje sida, är som choklad de allra värsta mensdagarna.