Mitt 2011

Jag tar 2011 års summering på stort, stort allvar. Scrolla ner, så får ni se. Det här inlägget är långt. Men jag ville göra det så, långt, för detta år är viktigt för mig att minnas, det har känts som en enda lång nedräkning, en sugande magkänsla som vuxit sig starkare, och det visade sig ju att den talade sant, att det faktiskt varit en enda lång nedräkning fram tills dagen då jag blev författare.

Först plockar jag ax ur varje månad:

Sista inlägget i januari: Men vad jag märker att jag har jobbigt med är när karaktärerna helt plötsligt ska byta miljö och förflytta sig. Dessutom två karaktärer som inte riktigt känner varandra. Jag tänker mycket på sådant, både när jag skriver och läser, vad som är realistiskt. Om det i redan skrivna böcker eller på film går för lätt för karaktärerna att lära känna varandra blir jag störd. I verkliga livet är det oftast svårt att lära känna nya människor, och många gånger tänker vi att vi skulle vilja bli bättre vän med den eller den personen, men hur gör man?

Sista inlägget i februari: Jag funderar på det här med relationer och jag tänker, flyktiga relationer, som de korta man kanske har med andra bilförare på väg till jobbet om morgonen, ska man inte lägga ner så mycket energi på. Om till exempel någon pappskalle sniker en eller tvärbromsar framför eller kör över HELDRAGEN LINJE, då ska man inte bli arg. Det är inte värt energin. Men om en stadigvarande relation knakar till, om så bara en liten grej, ska vi alltid agera. Inte reagera, men agera. Om någonting känns fel: SÄG IFRÅN.

Sista inlägget i mars: Ska jag tro att förverkligandet av drömmar till stor del beror på drömmaren men även på yttre omständigheter? Olika drömmar olika svåra? Eller ska jag tro att de riktigt stora drömmarna vanligast tar livslång tid på sig att slå in?
Eller ska jag tro att vissa drömmar aldrig blir verklighet?
Jag tänker på vårt boende. Jag har velat bo här sedan 2002. Den drömmen slog in 2009. 7 år, alltså.
Stämmer den ekvationen kommer Död mans grepp bli bok med start i år.

Sista inlägget i april:

Stugans gräsmatta behöver klippas. Jag ska vaska mina arbetskläder i en balja i gräset och låta vinden torka dem. Och jag ska glömma allt vad IDIOTISKA kunder heter, för herre gud, blir vi alla idioter så snart vi kliver in i en butik? Hemska, hemska tanke och ändå väldigt sann. Datorn får följa med men enbart för skrivandets skull. Jag har ändrat titel på manus två men vete katten om jag är mer nöjd för det.

Sista inlägget i maj:

Den här har snurrat i mitt huvud idag. Jag gillar Florence. Särskilt det där med att hunddagarna är över och att hästarna kommer för det känns så starkt. Dessutom kanske det stämmer in på mitt liv nu. Vem vet? Vi får se.

Sista inlägget i juni:

Grilla, sola, ät glass, doppa er i havet, sitt på solvarma klippor, åk i heta bilar där bilsätena bränner era bara lår, gå barfota, ät vildväxande smultron, gå i tunna kläder, plocka blommor, titta på molnen, läs massor av böcker, fundera på era liv, ta båten ut till holmarna, se solen gå ner och kanske också upp, och andas med hela lungorna, genom näsan. Dofta på dagarna. Varje dag doftar egen. De sparas i själen som de där smultronen på strå.

Sista inlägget i juli:

Får väl inte glömma att gratulera Joanne och hennes lille Harry på deras födelsedag! Grattis till er båda! :)

Sista inlägget i augusti:
Tankarna krestar kring Bokmässan 2011, om den ska bli min i år, föras in under De Viktigaste Ögonblicken I Mitt Liv. De krestar också kring Vildhundarnas skog och ett nytt jobb, jajamen, provar på nu på torsdag. Snabba puckar när det väl händer. Ska skriva ett tag nu. Och när skrivbordsplatsen känns lite förlegad sträcker jag ut elkabeln till laptopen och sätter mig i den röda fåtöljen en bit bort.

Sista inlägget i september:
På något sätt har jag anat att det försöker komma något i vägen för vår resa till Stugan i helgen. Det ena med det andra omtumlande har hänt, saker som skakar grunden, som skapar sprickor man måste täppa till, jämna ut, slipa ner. Två samtal, på bara några dagar, som river upp den största sorg jag någonsin känt och jag tänker inte mer nu, snälla inte mer.
Inte mer nu.

Sista inlägget i oktober:
... jag har önskat mig, med båda oss hemma, ingenting planerat, gott regn där ute, varmt här inne, levande ljus och te, en skål med godis som väntar, väldans god smörgåstårta från min systerson Algots namngivelse igår, och myskläder på. Jag skriver på Fågelleken, Kristoffer programmerar. Fint, detta.

Sista inlägget i november:
Föreställ dig att någonting händer som särar på dig och dem du älskar, dem du träffar varje dag, dem du, faktiskt, handen på hjärtat, tar förgivet, och sedan, när det inte blir så, när de kommer hem tryggt och säkert och du kan krama dem och pussa dem och säga att du älskar dem, känn tacksamhet, och lev nu.

Sista inlägget i december blir detta, just detta, och jag vill tacka alla er som läser här. Jag ser er allt som små siffror i min statistik, ibland som tags eller avatarer intill era kommentarer på mina inlägg, och då blir jag extra upprymd över tanken på att ni faktiskt finns, att ni faktiskt läser, delar mina upp- och nedgångar, kanske tänker på mig ibland. För även om vi inte känner varandra märker jag att ni bryr er, och att främlingar kan bry sig om varandra är fint.

I morgon lämnar jag staden tillsammans med min lilla familj för en skön nyårsvistelse i Stugan. Så klart åker Kaninhjärta med, tänkte korra en del under storhelgen, men jag räknar den där bunten med papper till min familj. Ni vet hur det känns, det där med pappersbebisar.

Här nedan följer årets skrivhöjdpunkter utan inbördes ordning.
Ha nu ett riktigt gott nytt år och ta hand om er.