Min förvärvade kunskap: romaninledningar

Jag borde ha blivit riktigt bra på det här med romaninledningar nu, så många som jag påbörjat, men det varierar med varje idé. Några manus är riktigt lätta att påbörja, kanske svårare att avsluta, medan andra är svåra att påbörja och det där vita arket breder ut sig som ett ångestfält.

En skrivkamrat sa någonting till mig som jag hållit fast vid sedan dess, säkert inte någonting nytt och banbrytande för de flesta av er, men; in medias res. Att börja sitt manus i händelsernas mitt. Exempelvis tycker jag att Hungerspelen-trilogin är just sådan, böckerna börjar mitt i, varje kapitel fortsätter mitt i, och medan historien vecklar ut sig pytsar Suzanne Collins in beskrivningar av sin framtidsvärld. Alltså, lägger man mycket beskrivning i början av manuset och lite aktion, kan man tappa många läsare på det.

Sedan finns det givetvis ingen mall för hur man ska göra, åtminstone anser inte jag det. Vissa skriver stilistiskt och kanske lägger en massa beskrivningar och information i början, för att det ska föreställa ett utdrag ur en tidning, eller en dagbokssida, eller ett brev, allt beror på. Det jag försöker trycka på är att du som skribent inte har någon redovisningsskyldighet, att du inte ska beskriva all din research eller det du vill ha fram, att det många gånger räcker med att du vet för att hela berättelsen ska färgas av din vetskap. Att det mest gripande är att börja sitt manus mitt i, eller i vart fall med en händelse.

Om jag har svårt för att inleda, brukar jag bläddra i andra böcker och se hur de börjar.

Den hemliga historien av Donna Tartt: Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i.

Hungerspelen av Suzanne Collins: När jag vaknar är det kallt på andra sängens sida.

En dag av David Nicholls: "Jag antar att det viktiga är att göra något slags skillnad", sa hon.

Mitt i, mitt i. Någonting händer precis i början. Och inspirerad av en annan bok kan jag ibland påbörja mina manus:
Kaninhjärta av Christin Ljungqvist: Mary betyder Maria som betyder man vet inte men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary.

Oftast är det så att jag "inleder en roman" utan att tänka särskilt mycket, och skriver kanske tio sidor in innan jag återvänder till inledningen och ändrar om den. Det är sällan jag vet hur tonen i manuset låter förrän jag skrivit en bit, början är alltid trevande. Därför passar in medias res väldigt bra, det är bara att börja, tänk inte så mycket, du kommer förmodligen ändå ändra inledningen när du ser vartåt historien barkar.

Kommentarer

Tack för tipset.
Jag kopierar texten och sätter in det i min Skrivarpärm.

Det där med början kan vara klurigt.
Jag älskar att kastas in i händelser, och skriver därfr ofta just så.
Min filmmanuslärare varnade oss för att göra så, för att publiken då förväntade sig att stadigt överraskas.

Jag har gjort otaliga försök att långsamt bygga upp historien, och lyckas väl ibland, men det där pang bom tilltalar mig som sagt mer.
Ha en fortsatt trevligt vecka
Christin sa…
Roligt att mina tips kan inspirera dig! Vi fungerar ju alla olika som skribenter (och människor!), men vi kan plocka godbitar av varandra som stämmer överens med vårt eget synsätt :)

Det kan mycket väl stämma, det din filmmanuslärare sa. Kanske går det att hitta en mellanväg? Låt säga att vi börjar med en händelse, eller mitt i en händelse, utan att det är spännande och rafflande, bara en händelse av många. Man kan ju själv välja takten på scenen, vad som ska hända, även händelser kan ju vara sövande långsamma, väldigt tydliga, men av en orsak, och så vidare.

Så, vi kan väl säga såhär: allt är bra utom det dåliga :) bara det fångar in oss som läsare är det helrätt!