Dag tre

Nu har jag varit ensam i tre dagar. Det går ganska bra. Om man bortser från den där ihåliga känslan i magen, jag menar, jag skrattar ju och är glad, och livet känns topp (om man även bortser från deklarationen, som kom igår, och som vill att jag ska fylla i någon nedrans blankett nu när jag är egenföretagare och som Kristoffer bara måste hjälpa mig med ...). Efter jobbet hade jag stämt träff med Denise (äntligen! En människa!) och ikväll kommer fortsättningen på Game of Thrones på kanal ett (jag har dock redan sett första säsongen, men friskar upp minnet nu när andra säsongen snart har premiär). Jag har dessutom köpt en ny vit kudde till soffan:

(den understa)

... och jag har hämtat ut cykeln från butiken, nyslangad och klar (cykla till jobbet imorgon, kanske?). Jag dammsög häromdagen och diskade igår och rensade kattoan. Jag ger Ebba och Kasper mat och kärlek, trots att jag är svältfödd på det själv (är det så att vara förälder?). Men. Det går inte att blunda för att tiden tickar långsamt. Och jag brukar inte vara såhär noga med saker och ting, liksom plockig. Jag brukar mysa på kvällskvisten.

Det blir att ta hand om sig sen, med en kopp chai-te.

Till er som orkat läsa mitt ensamdravel hela vägen ner vill jag lite sådär tyst, viskande säga att det börjar kittlas nu i magen. Snart är det dags att ta tag i nästa bok. Det är helrätt för mig att låta min intuition leda såhär. Bok två kommer att bli mitt ännu mera bästa.