Hemmadag

Hemmadag idag, tackgodegud! Igår var en skitdag i dess rätta bemärkelse och det hade med jobbet att göra. De flesta dagar där är skit med olika mått men igår slår alla rekord. Det var som en fars! En allvarlig fars! Ja ... suck.

Idag ska jag inte skriva. Det är min nya grej, ser ni; jag skriver inte. Det bor nämligen en stress i varje slags prestation och nu när jag väl lyckats bli antagen och snart utgiven måste jag tillåta mig själv att vila i detta, att ta åt mig av detta. Inte för att bok nummer två fattas mig, den fortsätter spinna i mitt huvud (jag har hela synopset klart och ska bara göra en fånigt liten research), men det jag gör istället för att sitta ner och skriva den är att kludda små lappar och föra anteckningar i min moleskine, och sluta där. Låta det vara där. Och öva på att bara sitta ner i soffa om kvällarna eller se solen gå ner igen eller upptäcka saker, som hur baken på en buss verkligen ser ut. För det är så djupt mitt skrivmönster går i mina vardagsvanor; jag ser inte längre min omvärld. Jag känner stress och rastlöshet varje kväll. Jag undrar, varje hemmadag, vad jag ska göra. Vad andra människor gör om de inte har en dröm att kämpa för. Vad gör människor om kvällarna, om de lediga dagarna?

Umgås de med varandra?

Pratar de?

Bestämmer jag mig för något visar det sig att det blir så till slut, jag kör på i tvåhundra knyck och mönstret växer fram och jag skuffar undan det mesta för att göra plats åt det. Jag kan tänka mig att det är så för alla som försöker med någonting, en sport, en utbildning, ett yrke som musiker, författare, konstnär, att vi tar allt tid vi har och lägger på detta. Och tar det tid att lyckas, i mitt fall över sju år, blir mönstret djupt, man kan säkert se det i min hjärna om man scannar den, jag har blivit som en ekorre, runt runt i samma hjul, lite hårdare varje gång, lite kraftigare, galnare språng. 

Därför skriver jag inte, för tillfället. Därför låter jag mönstret gro igen. Jag tänkte öva på mindfulness och att socialisera. Jag tänkte umgås med mina människor och prata med dem. Jag tänkte vara glad åt Kaninhjärta, sätta upp en vit tavellist ovanför skrivbordet och vänta på att den ska komma hem till mig med storken, och när det kommer, placera den på tavellisten längst till vänster. Där ska alla böcker stå, i den mån de blir till, och varje gång jag ser dem ska jag vila i detta, ta åt mig av detta; jag kan. Det är färdigt nu.