Tom i bollen

Just nu är jag ganska tom i bollen, som jag kan tänka mig att havande kvinnor är någon vecka innan nedkomsten, liksom luddig, och jag kan inte tänka på så mycket annat än boken, och jag kollar mailen/bloggen/mobilen stup i kvarten. Och jag undrar, och jag tänker, och det pirrar, och det isar, och sedan rasar vardagen över mig, och jag jobbar och städar och ringer familj och vänner, och glömmer korta stunder för att sedan påminnas, och då suger det så hårt i magen att golvet gungar till.

Idag, direkt efter jobbet, direkt efter middagen, satte jag mig med slutkorren (what?!) och nu är jag klar. Om Ada är nöjd och inte återkommer med något frågetecken var det här alltså det sista jag gjorde med manuset innan det blir bok, innan det tas ur händerna på mig, stoppas in i en magisk maskin och kommer ut på andra sidan, påklädd och klar, i ett visst antal tusen kopior.
Underlig känsla.

Jag lever ju så klart också, bortanför mina tankar rör jag mig på bästa vänners superroliga kalas med god mat och sköna människor och Wee Sing till klockan 1 på natten (och grannar som uppretade ringer på och ber oss ge upp), och jag och Kristoffer får besök av min syster, systers man, systers dotter och systers son och det äts korv med bröd, det promeneras till stora kyrkogården i närheten, det sovs lite middag, det äts ännu mer (denna gång pyttipanna). Jag tränar också, yoga, och jag kämpar dagligen med att låta pennan vila. Men det är inte lätt. Som att bryta ett beroende.